Bangkok, Rama I - Rama VII - Bangkok blir huvudstad
Krig mot Burma (1785-)

Phaungkaza Maung Maung (Phra Chao Mong Mong) พระเจ้าหม่องหม่อง (r. 6 februari 1782-11 februari 1782) hade 18 år gammal tagit över tronen i Burma då kung Singu Min var på resa i sitt rike. Maung Maung var född den 12 september 1763.

Hans regeringstid blev dock rekordkort och han regerade bara en vecka innan han störtades och blev dränkt av den nye kungen Bodawpaya (Phra Chao Padung) พระเจ้าปดุง (r. 11 februari 1782-5 juni 1819). Bodawpaya passade sedan på att avrätta även den gamle kungen Singu Min den 14 februari 1782. Bodawpaya var född den 11 mars 1745.

Bodawpaya invaderade och erövrade därefter kungariket Arakan i väster, tog rikets kung och 20 000 av hans undersåtar som fångar som blev till slavar i Burma. Styrkt av sina framgångar bestämde sig nu Bodawpaya att invadera Siam. Kanske trodde burmeserna också att tronskiftet i Siam 1782 hade betytt en försvagning av riket. Rama I visste att en attack på Siam kunde komma från fyra olika håll;

  • Från Chiang Mai, som var den lättaste vägen. Staden låg emellertid i ruiner och var nu dessutom en lojal vasallstat till Siam. Burmeserna kunde därför räkna med hårdare motstånd här än tidigare. Luang Prabang och Vientiane hade Rama I, som tidigare nämnt, kuvat redan då han fortfarande var general Chakri. 

  • En annan av burmesernas favoritvägar var från Tavoy, genom passet Chedi Sam Ong (de Tre pagodernas pass), till Kanchanaburi. 

  • En tredje väg var från Mergui i söder. 

  • Den fjärde vägen gick genom passet Mae Lamao, vilken Rama I menade var den troligaste angreppsvägen. Härifrån kunde burmeserna snabbt nå Tak, Kamphaengphet och Nakhon Sawan. 

Om burmeserna valde den sistnämnda vägen kunde de tänkas slå ihop denna armé med en andra armé vid Kanchanaburi. Därför koncentrerade sig Rama I på detta tänkbara scenario. Hans strategi var följande; Hans bror, Maha Uparat Surasi, skulle försvara Kanchanaburi till varje pris. En armé under en general placerades vid Nakhon Sawan för att kunna kommunicera lättare med Kamphaengphet och Tak. Ett mycket kraftfullt försvar byggdes upp runt Nakhon Sawan.

Fienden skulle inte tillåtas att passera där floderna Ping och Wang flyter samman vid Paknam Pho. Själv ledde kungen mobila reserver, som kunde sättas in var de än behövdes. En ytterligare fördel som kung Rama I hade var att han hade rekognosceringstrupper vid alla fyra nämnda infallsvägarna till Siam. Därför kunde kungen snabbt få besked om var och när ett burmesiskt anfall var på gång.

Redan 1784 hade siameserna fått information om att burmeserna förberedde sig på krig mot Siam. Hovet hade därför mobiliserat omkring 70 000 man. Men av dessa var bara 50 000 man förstklassiga trupper. Maha Uparat Surasi hade tillgång till 30 000 man, medan kungen ledde de resterande 20 000. Trupperna vid Nakhon Sawan var förmodligen reservister.

I Burma hade Bodawpaya samlat ihop en styrka på omkring 100 000 man, som var uppdelad i fem arméer och 1785 började burmeserna sin marsch österut och söderut mot Siam. Den första armén skickades iväg från Mergui ner över Malackahalvön till Chumphon och Chaiya och vidare söderut. Den andra armén kom över bergen från Tavoy och marscherade mot Ratchaburi och Phetchaburi.

Den tredje armén, som var den egentliga huvudstyrkan, leddes av kung Bodawpaya själv och kom från Martaban via passet Phra Chedi Sam Ong. Bodawpaya marscherade först mot Kanchanaburi, med Bangkok som huvudmål. Den fjärde armén marscherade först mot Tak och Kamphaengphet och skulle senare dra vidare mot Bangkok och anfalla staden norrifrån. Den femte armén utgick från sin bas i Chiang Saen och marscherade mot Lampang för att senare gå mot mot sydöst till Phitsanulok.

Den burmesiska attacken var oerhört ambitiös och ytterst allvarlig för Siam. Siameserna motstod frestelsen att möta anfallet på alla fronter och delade upp sina styrkor i fyra delar. Huvudstyrkan på 30 000 man, ledd av Maha Uparat Surasi, skickades till Kanchanaburi för att blockera invasionsvägen från passet Chedi Sam Ong. En mindre styrka, som leddes av kungens systerson prins Anurak Devesh (den tidigare Phraya Suriya Aphai) stationerades i Nakhon Sawan för att blockera tillgången till centralslätten.

En annan mindre styrka bestående av 5 000 man leddes av Chaophraya Thamma เจ้าพระยาธรรมา (Bunrot Bunyarattaphan บุณรอด บุณยรัตพันธุ์) och Chaophraya Yommarat เจ้าพระยายมราช (Thong In ทองอินทร์). Denna styrka stationerades i Ratchaburi för att hålla försörjningslinjerna öppna till Kanchanaburi om det skulle komma en attack från söder. Kungen själv, med sina 20 000 man, stannade kvar i Bangkok.

Tidigt 1785 bröt det ut hårda strider i de öde områdena uppströms Kanchanaburi. Surasis styrkor lyckades hålla kvar burmeserna där, samtidigt som han störde deras försörjningslinjer längre uppför floden Khwae. Då burmeserna blivit hungriga, trötta och demoraliserade startade Surasi en motoffensiv och lyckades få burmesernas förtrupper på vild flykt.

Under de fortsatta striderna visade det sig att det siamesiska artilleriet var överlägset. De hade aldrig glömt konsten att gjuta kanoner vilket de, som tidigare omtalat, lärt sig av portugiserna på 1500-talet. Burmesernas läger besköts intensivt och till sist kunde siameserna inleda en stormning, trots att de var numerärt underlägsna. Enligt vissa källor var det nära att kung Bodawpaya blev tillfångatagen och han flydde i panik tillbaka till Martaban med huvudstyrkan. Nästan allt burmesiskt artilleri erövrades, men siameserna hade inte tillräckligt med soldater för att följa efter sin fiende in i Burma.

Under tiden hade Chaophraya Thamma och Chaophraya Yommarat misslyckats med sin uppgift att förhindra den andra burmesiska armén att gå mot sydväst och burmeserna hade slagit läger i Ratchaburiregionen. Men en avdelning från Surasis armé marscherade dit och besegrade dem efter hårda strider.

Surasi visade sig värdig burmesernas smeknamn "Tigern." Han lät arrestera alla under sitt kommando som inte visat tillräcklig stridsiver och hotade dem med dödsstraff för att skrämma de andra. Surasi menade uppenbart att det var bättre att hans officerare var mer rädda för honom själv än för fienden. Chaophraya Thamma och Chaophraya Yommarat straffades för att inte ha klarat sin uppgift. Man rakade ränder över deras huvuden och paraderade dem runt i lägret för att förödmjuka dem. Därefter degraderades de från sina ämbeten.

Eftersom huvudstriderna kom att föras i Kanchanaburiområdet hade Rama I också dragit norrut med sin armé och han kom lyckligtvis fram i tid för att benåda de dömda om de lovade att vara tapprare nästa gång. Surasi var dock inte enbart en hård ledare utan också en klok sådan. Vid ett tillfälle skickade han trupper med hästar och packelefanter bort från Kanchanaburi under skydd av nattens mörker och lät dem återvända på morgonen, då det blev ljust. Detta fick burmeserna att tro att der hela tiden anlände förstärkningar.

I norr lyckades Chao Kawila hålla en burmesisk styrka stången, som belägrat Lampang, i flera månader sedan mitten av oktober 1785. Samtidigt stod siamesernas nordliga huvudarmé emot den fjärde och femte burmesiska armén norr om Nakhon Sawan. Det utbröt omfattande strider där floderna Yom och Nan möts. Burmeserna led stora förluster och en del av den siamesiska armén kunde därför marschera längre norrut för att hjälpa Lampang. Detta gjorde de tillsammans med lokala provinsarméer från bland annat Phrae och Nan.

Då burmeserna i norr fick vetskap om Bodawpayas reträtt vände de också hemåt. Rama I kunde därför nöjd bege sig tillbaka till Bangkok för att fortsätta sitt regerande härifrån. Samtidigt som de ovan nämnda striderna ägde rum hade burmeserna i söder större framgångar. De erövrade de flesta städerna söder om Chumphon och mötte inte mycket motstånd i början. Men till sist vände deras krigslycka då de stoppades av ett envist försvar på Ko Thalang เกาะถลาง.

Ko Thalang är ett gammalt namn på det välkända turistparadiset Phuket. Det kan vara intressant att veta att den nuvarande ön var förbunden med fastlandet under en stor del av sin historia. Så sent som på 1700-talet tog man sig över till ön på elefantrygg då tidvattnet var lågt.

En siamesisk flottstyrka under ledning av Maha Uparat Surasi begav sig söderut till Chumphon för att ta upp kampen med fienden. Av rädsla för att bli avskurna och isolerade började därför burmeserna dra sig norrut och efter en kort strid med siameserna vid Chaiya flydde de norrut utmed västkusten mot säkerheten i Burma.

Så här berättar en källa om hur Phuket försvarat sig; Guvernören av Thalang hade just dött och befolkningen tänkte först ge upp, eftersom burmeserna var så många fler än försvararna. Men guvernörens fru Chan จัน och hennes syster Muk มุก förlorade inte modet utan tog befälet.

De övertalade befolkningen att försvara staden med näbb och klor och för att lura burmeserna att tro att det fanns gott om försvarare fick alla flickor och kvinnor order om att klippa sitt hår kort och klä sig som män. Därefter såg de till att föra ett konstant oväsen som skulle få burmeserna att tro att det handlade om stora trupprörelser. Burmeserna försökte sig ändå på en stormning av staden utan att lyckas och de drog sig som nämnt ovan tillbaka och marscherade mot östkusten.

Som en ärebevisning för systrarnas mod gav kung Rama I dem de kungliga titlarna Thao Thep Kasattri ท้าวเทพกษัตริย์ตรี och Thao Sri Sunthon (Thao Si Sunthon) ท้าวศรีสุนทร. Ännu idag betraktas de som Phukets skyddsänglar, eller skyddsandar, och deras staty är ett kännemärke i provinsen.


(Chan och Muk)

Efter burmesernas misslyckade försök att inta Phuket hade burmeserna fortsatt mot östkusten där de intog Songkhla. Detta skrämde upp ämbetsmännen i grannprovinsen Phatthalung som valde att fly. Men en munk vid namn Phra Maha Chuai พระมหาช่วย (cirka 1739-?) samlade ihop en styrka bland byborna i Phatthalung och besegrade burmeserna ännu en gång. Phra Maha Chuai blev senare upphöjd till Phraya Thukkharat พระยาทุกขราษฎร์ av Rama I.

Tidigt under sin regim hade Taksin tillåtit guvernören av Nakhon Si Thammarat, Chaophraya Nakhon (Nu) เจ้าพระยานคร (หนู), att fortsätta som vasallregent för att kunna hålla sina rivaler stången. Rama I degraderade däremot hans son och efterföljare, Chaophraya Nakhon (Phat) เจ้าพระยานคร (พัฒน์) till guvernör över en första klassens provins i början på kriget mot burmeserna 1785.

Samtidigt hade han gjort förändringar i den administrativa kontrollen över rikets södra delar och tagit ifrån Nakhon Si Thammarat kontrollen över Songkhla och de viktigaste malajiska tributstaterna. Guvernör, eller regent, i Songkhla blev en relativ nykomling av kinesiskt ursprung. Han hölls därefter som direkt ansvarlig för Siams relationer med tributstaterna på Malackahalvön.

Siameserna konstaterade efter kriget att många av de sydliga furstendömena hade gjort svagt motstånd mot burmeserna. I synnerhet hade Nakhon Si Thammarat inte bemödat sig om att försvara sig tillräckligt bra. Nakhon Si Thammarat hade uppenbart trott att Bangkok antingen hade fallit eller att siameserna var oförmögna att hjälpa dem.

Denna situation var potentiellt farlig för Siam eftersom burmesisk kontroll över de södra delarna skulle ge dem en strategisk bas och god tillgång på matvaror och tvångsvärvade soldater. Rama I gjorde därför två saker för att stärka södern. Först gav han order till Surasi att han skulle se till att Bangkoks suveränitet verkligen respekterades i de malajstater som låg på mitten av Malackahalvön.

Men Pattani var motsträvigt och Siam hade, som tidigare nämnt, varit i krig med Pattani vid flera tillfällen sedan långt tillbaka i tiden. Den nye regenten i Pattani, som Surasi installerade 1785, försökte starta ett nytt uppror vilket fick en siamesisk militär expedition att invadera staten och installera en ny regent.

Grannstaterna Kedah, Kelantan och Terengganu fogade sig därefter snabbt och skickade de traditionella ornamenterade guld- och silverträden som tribut till Rama I. Någon källa säger att även staten Perlis (Rat Palit) รัฐปะลิส fanns bland de stater som betalade tribut. De övriga malajstaterna låg längre bort och var historiskt mindre viktiga för Siam. Rama I sanktionerade en delning av Kelantan och Terengganu 1800 eller 1801, men bortsett från att siameserna krävde och erhöll regelbunden tribut härifrån var de inte aktiva i området.

Vid Pattani hade Surasi erövrat en nio fot lång kanon som han tog med sig till Bangkok. Kungen blev mycket förtjust i den och beställde ytterligare en för att ha ett par. Det tillverkades många stora kanoner vid denna tid och några av dessa kan fortfarande beskådas på gräsmattorna framför försvarsministeriet (krasuang kalahom) กระทรวงกลาโหม i Bangkok.

Samtidigt med Surasis försök att kuva Malackastaterna hade sultanen av Kedah, som behandlats illa av både Burma och Siam de föregående åren, försökt skaffa en ny allierad. Den 27 augusti 1785 lämnade han därför över ön Penang (Ko Pinang) เกาะปีนัง, på sin västkust, till det brittiska Ostindiska kompaniet. Bangkok verkar inte ha reagerat och det skulle dröja nästan 40 år innan denna händelse blev kännbar i Bangkok.

Det omfattande kriget mot Burma 1785 och den briljanta siamesiska försvarssuccén markerade början på slutet av det burmesiska hotet mot Siams existens. Men få siameser vågade ännu sia om vad fortsatta krig skulle kunna betyda för deras rikes framtid. Krigen fortsatte också, men inget av dem skulle bli så allvarligt som kriget 1785.


Stavningsvarianter;

Phaungkaza Maung Maung; Mang Mong ม้งหม่อง, Phaungka.

Bodawpaya; Bodaw hpaya, Bodawhpaya, Phra Chao Bodophaya พระเจ้าโบดอพญา, Phra Chao Padung พระเจ้าปะดุง.

Chaophraya Thamma; Chaophraya Thamma Thikon เจ้าพระยาธรรมาธิกรณ์, Chaophraya Thamma Thibodi เจ้าพระยาธรรมมาธิบดี.

Bunyarattaphan; บุญยรัตพันธ์.

Chaophraya Yommarat; Chao Phraya Yomarath, Chao Phraya Yomarat.

Ko Thalang; Koh Thalang, Tha-laang.

Chan; Jan, Khunying Jan.

Muk; Mook.

Thao Thep Kasattri; Tao Tepkrasatree, Tao Thep Satri, Thao Thepkasatree, Thao Thepkasatri, Thao Thepkasattri.

Thao Sri Sunthon; Tao Sri Sunthorn, Tao Srisunthorn, Thao Sisunthorn, Thao Si Sunthorn, Thao Sri Sunthorn, Thao Srisunthorn.

Chaophraya Nakhon (Nu); Chao Nakhon เจ้านคร, Phra Chao Nakhon Si Thammarat พระเจ้านครศรีธรรมราช.)

Perlis; เปอร์ลิส.

Penang; Koh Mak เกาะหมาก.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-01, 16.58
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.