Bangkok, Rama I - Rama VII - Bangkok blir huvudstad
Fortsatta krig med Burma

I slutet av 1785 och de första månaderna av 1786 försökte burmeserna sig på ännu en invasion av Siam. De kom, liksom så många gånger förr, via passet Phra Chedi Sam Ong. Men siameserna var liksom tidigare välinformerade om de burmesiska truppernas rörelser genom mondissidenter och sin egen underrättelsetjänst.

Kungen skickade snabbt 30 000 man uppför floden Khwae Noi för att ta sig an burmeserna i djungelområdena uppströms floden. Inom några få dagar retirerade burmeserna i vild oordning.

Senare under 1786 kom välförberedda burmesiska styrkor till Siam från Moulmein. Guvernören av Kanchanaburi var emellertid snabb i vändningarna och varnade Bangkok. En armé under Rama I och Surasi seglade upp till Kanchanaburi via floderna och kanalerna och de hade med sig stora mängder tungt artilleri.

Då burmeserna nådde fram till Kanchanaburi var siameserna redan på plats och väntade på dem. Än en gång visade sig siamesernas överlägsna tunga artilleri avgörande och burmeserna tvingades återvända hem.

Under krigen utnämnde Rama I sin äldste systers son Anurak Devesh till vice Maha Uparat. Han blev känd som Wang Lang (bakre palatset) och palatset låg på västbanken av Chaophraya. I dag ligger sjuksköterskeskolan tillhörande Sirirajsjukhuset (Rongphayaban Sirirat) โรงพยาบาล ศิริราช här.

Men Anurak Devesh dog 60 år gammal under Rama I:s regeringstid och det utsågs ingen ny person med denna titel.

Det kan vara intressant att veta att thailändarna själva kallar krigen mot burmeserna 1785-1786 för de nio arméernas krig (Songkhram kao thap) สงครามเก้าทัพ.

1787 tyckte Rama I att det kunde vara lämpligt att visa burmeserna att de också kunde bli anfallna. Men innan han hade hunnit iväg fick han höra att burmeserna attackerat Lan Na.

Kungen delade därför sina styrkor och skickade Surasi norrut och begav sig själv mot Tavoy. Med hjälp av provinsiella arméer lyckades Surasi ordna problemet i norr.

Kawila hade under 1780-talet systematiskt börjat återbefolka västra Lan Na. Detta genom räder in i shanregionen, som kontrollerades av burmeserna. Räderna gav Kawila fångar som tvingades bosätta sig i hans rike. Men dessa räder hade resulterat i den ovan nämnda hämndaktionen från burmesernas sida.

Under tiden marscherade Rama I:s soldater längs besvärliga vägar för att attackera Tavoy. Första delen av resan mot Tavoy gjordes med båt och var lätt, men nära Tavoy fanns höga berg med tät djungel som skulle passeras.

Elefanterna hade stora problem i branterna och kunde inte bära ryttare. Det sägs att elefanterna var tvungna att linda snablarna runt trädstammarna för att kunna dra sig uppåt! Många av dem skall ändå ha fallit ner och slagit ihjäl sig.

Den nu 49-årige kung Rama I fick själv klättra med hjälp av rep, liksom resten av hans soldater. Kungen sade senare att om han hade vetat vilka prövningar färden skulle innebära hade han aldrig tagit med sig sin son eller sina svågrar. Hans äldste son, prins Isarasundhorn, som varit med ute på krigståg med sin far sedan han var 8 år, hade nu fyllt 18.

Då siameserna kom fram till Tavoy efter sina strapatser hade många burmeser lämnat staden. Avsikten med detta var att lura in siameserna i staden där det var knappt om förnödenheter.

Man hade sedan tänkt starta ett uppror inne i staden och i den allmänna förvirringen skulle burmeserna slå till och fånga kungen och hans bror. Kung Rama I blev emellertid misstänksam då han inte såg några försvarare, och valde klokt nog att stanna utanför staden och belägra den istället.

Under belägringen blev kungens favoritelefant sjuk och vägrade att äta gräs i tre dagar. Kungen blev djupt deprimerad och satt i timmar och försökte få den att äta. Till sist började den att äta igen och återhämtade sig.

Trupperna måste ha visat tecken på uttråkning eftersom många generaler bad kungen om att få storma staden. Men kungen vägrade och beslöt att häva belägringen då han insåg att hans egna förnödenheter kanske inte skulle räcka så länge till.

Surasi som nu anslutit sig ombads dock stanna kvar för att hålla ett öga på utvecklingen. Den burmesiske guvernören av Tavoy hade velat mellan underdånighet och trots och faktiskt lyckats skapa viss missämja mellan kungen och hans bror.

En liten solskenshistoria inträffade emellertid då guvernören av Tavoy berättade att han hade hittat en brorsdotter till kung Rama I, som förts iväg till fångenskap i Burma 1767. Hon levde i Tavoy som buddhistisk nunna. Det blev en lycklig återförening mellan henne och hennes farbröder, innan hon återbördades till sitt gamla hemland.

Till sist började förnödenheterna ta slut även för Surasi och han beslöt sig för att dra sig tillbaka. Några av de siamesiska soldaterna passade då på att våldföra sig på stadens kvinnor och då kungen senare fick höra talas om detta blev de straffade, som varnande exempel för de andra soldaterna. Hur de straffades känner jag dock inte till.

1793 gjordes ett nytt siamesiskt försök att erövra Tavoy och en styrka intog och ockuperade faktiskt staden och dess omgivningar i några månader. Tidigt 1793 hade man befäst staden och var redo för en burmesisk motattack. Även den här gången hade Rama I med sig sin son Isarasundhorn.

Det var mondissidenter på den burmesiska delen av Malackahalvön som hade bett Rama I att assistera dem mot Bodawpaya. Monfolkets stöd visade sig dock inte vara mycket värt och siameserna var till sist tvungna att dra sig tillbaka inför hotet från överlägsna burmesiska arméer.

De framgångsrika krigen mot Burma hade trots allt stärkt kungariket Siam. I mitten på 1790-talet stod det klart att Siam överlevt den väldiga utmaningen från Burma och rikets administration fungerade ganska väl. Siam hade visat sig kapabelt att skaffa fram tillräckligt med soldater, utstationera dem och underhålla dem i fält.

Militärkommandot hade utvecklats och ineffektiva och inkompetenta officerare hade snabbt sorterats bort. Folket i kungariket Siam hade nu börjat tro att regimen faktiskt kunde försvara dem. Detta gällde också regenterna i tributstaterna.

De underkastade sig villigt Bangkokregimen, vilket gav dem dem fördelar. Den viktigaste fördelen var naturligtvis beskyddet mot burmeserna. Ovanstående är sant åtminstone vad det gäller Chao Kawila i Lampang, som 1796 installerades som regent i Chiang Mai.

1797 anföll burmeserna ännu en gång Chiang Mai. Men Surasi ingrep igen och drev tillbaka dem över gränsen, efter att ha tillfogat dem ett svidande nederlag.

Det var då som prins Kawila av Chiang Mai gav, den flera gånger tidigare omtalade, bronsstatyetten Phra Phuttha Sihing till Maha Uparat Surasi. Denna statyett finns idag på nationalmuseet i Bangkok. Kawila hade så stort förtroende för Bangkokregimen att han vid en eventuell fientlig attack var beredd att hålla ut i månader tills siamesiska styrkor kunde hinna dit för att hjälpa honom.

1802 gjorde burmeserna ett sista försök att inta Chiang Mai och man nådde ända fram till stadens murar och belägrade staden.

Surasi anlände återigen till Chiang Mai sjuk av prostatabesvär och ur stånd att styra striderna som han brukade. Kung Rama I skickade då vice Maha Uparat Anurak Devesh för att hjälpa honom.

Burmeserna hade lagt sig i en ring bestående av små läger runt staden och dessa belägrade siameserna i sin tur. Burmeserna klarade inte av siamesernas stormning trots hårdnackat försvar. Den siamesiska armén, tillsammans med Kawilas trupper från Chiang Mai och den nyligen anlände prinsen av Vientianes armé‚ drev därefter ut burmeserna ur riket.

Prins Kawila blev utnämnd till kung med titeln Phra Chao Chiang Mai och han regerade härefter över 57 laostäder som vasall till kung Rama I. Men burmeserna hade fortfarande kontrollen över Chiang Saen.

Både 1797 och 1802 hade siameserna fått hjälp av stora kontingenter, som visserligen kom fram ganska sent, inte bara från de små norra furstendömena utan också från Vientiane.

Chao Kawila i Chiang Mai tycks ha använt sig av sitt släktskap med Rama I och Surasi, som gick tillbaka till 1775, och skapat sig stora fördelar av detta. Surasis huvudfru var nämligen en syster till Kawila.

Siameserna räknade med att Kawila skulle försvara Siams norra gränser och bidra med trupper till Siams försvar längre söderut om så var nödvändigt. Dessutom skulle han årligen skicka tribut till Bangkok. Vanligtvis i form av guld- och silverträd.

I gengäld erkändes och stöttades Kawila som regent över Chiang Mai och kunde räkna med siamesisk assistans om han blev anfallen.

Då Rama I menade att han kunde lita på Kawila blev han faktiskt siamesisk vicekung i norr, vilket gav honom ansvaret att övervaka Thoen, Tak och Nan.

Jag har tidigare nämnt att Kawila var fast besluten att återuppliva norr och att han under 1780-talet börjat återbefolka Lan Na. Detta fortsatte han med tidigt under 1790-talet och framåt.

Kawila återbefolkade Chiang Mai och Lamphunregionen (övre Pingdalen) och fortsatte sina räder in i de norra och västra shanregionerna, som fortfarande kontrollerades av burmeserna, via Chiang Saen.

Dessa räder gav honom som tidigare nämnt fångar som han använde för att återbefolka sitt territorium. Räderna resulterade i fortsatta burmesiska hämndaktioner som siameserna hjälpte honom att motstå.

Kawila hade återvänt för gott till Chiang Mai 1796 och 1802 gjorde han räder in i Kengtung och tog med sig många familjer som fångar härifrån och placerade dessa längre söderut.

Åren 1804-1805 drev han ut burmeserna från Chiang Saen och kuvade dessutom Müang Yong, Müang Luang Phukha เมืองหลวงภูคา och Chiang Hung samt flera andra små müanger i övre Mekongflodens högländer.

(Det verkar som om Müang Luang Phukha är ett gammalt namn för den nuvarande laotiska provinsen Luang Namtha หลวงน้ำทา.)

Kawilas bröder regerade i Lamphun och Lampang med tanken att de så småningom skulle efterträda honom i Chiang Mai. Kawila hade kommit så nära ett återuppväckt Lan Na som det någonsin var möjligt vid sin död 1813.

Vid den här tiden belägrades Chiang Saen av taistyrkor som försökte svälta ut de burmesiska ockupanterna. Taiarmén lyckades inte med sin taktik och drog sig tillbaka då de var rädda för en burmesisk kontraattack. Under tiden revolterade invånarna i Chiang Saen och slaktade de burmesiska trupperna och öppnade stadens portar för sina befriare.

Rama I beordrade att Chiang Saen skulle fördärvas 1804 för att förhindra burmeserna att använda staden som bas för vidare attacker på Chiang Mai. Han gjorde på samma sätt med de omkringliggande städerna i shanstaterna och Laos.

Medan Chiang Saen stod i flammor flyttades stadens 23 000 invånare för att befolka Chiang Mai, Lampang och Nan och det är därför som staden Chiang Saen ännu idag mest bara påminner om en större by.


Stavningsvarianter;

Sirirajsjukhuset; Siriraj Hospital.

Luang Namtha; Louang Namtha, Luang Nam Tha, Nam Ta.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-02-21, 15.57
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.