Bangkok, Rama I - Rama VII - Bangkok blir huvudstad
Händelser i Kambodja och Vietnam

Då Rama I påbörjade sin regeringstid satt den nio år gamle kambodjanske prinsen Ang Eng på tronen i Kambodja. Han och hans systrar hade som tidigare omtalat flytt till Bangkok 1783, med hjälp av siamesiska sympatisörer, då de vietnamesiska Tay Son-rebellerna var på väg mot Phnom Penh. Rama I faktiskt kom faktiskt att fungera som Ang Engs styvfar.

Angående Nguyen Anh så hamnade även han till sist i Bangkok 1784 för att söka stöd hos Rama I. Han hade med sig flera familjemedlemmar inklusive sin fru, mamma och en, enligt källorna, vacker syster. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthayas fall,” artikeln ”Krig mot Kambodja och Vietnam.”

Slumpen gjorde nu att kung Rama I samtidigt hade både regenten över Vietnam och regenten över Kambodja under sina beskyddande vingar. Han hoppades naturligtvis att senare kunna återinstallera sina båda skyddslingar på deras respektive troner. Båda installerades i passande bostäder med egna följen och med livränta. Ang Eng fick en siamesisk utbildning medan Nguyen Anh varje dag inviterades att medverka vid det kungliga hovet, där han deltog enligt vietnamesisk sed.

Nguyen Anhs vietnamesiska följeslagare tilläts att ha egna fartyg, fiska fritt, handla och göra rekognosceringsresor till sitt gamla hemland. Nguyen Anh deltog själv med sina män i strider mot burmeserna och han utmärkte sig som en duktig härförare.

En källa talar om två misslyckade siamesiska militära expeditioner för att återta Saigon till Nguyen Anh. Phraya Nakhon Sawan พระยานครสวรรค์, som var befälhavare för den första, var inte speciellt framgångsrik och han anklagades för att ha skickat hemlig information till Tay Son-rebellerna. Han kallades därför hem till Bangkok där han blev avrättad.

Den andra expeditionen skall ha inletts i mitten av 1784 och kom både landvägen och från havet. Beroende på källan så bestod expeditionen av 20 000-50 000 man och 300 fartyg. Ledare var prins Thep Harirak (Kromma Luang Thep Harirak) กรมหลวงเทพหริรักษ์ (1759-1805). Även Nguyen Anh deltog i expeditionen och han lyckades samla lojala vietnamesiska soldater runt sig under expeditionen och utsåg en general vid namn general Chau Van Tiep (1738-1784) till befälhavare.

Armén avancerade mot Sa Dec ซาเด็ค i Mekongdeltat där man attackerade Tay Son-rebellerna som retirerade mot Vinh Long (Win Long) วิ้ญลง. Chau Van Tiep sårades under striderna och dog kort tid därefter. De vietnamesiska och siamesiska arméerna fortsatte att trycka tillbaka rebellerna och 20 000 siamesiska trupper nådde fram till provinsen Tien Giang (Tian Sang) เตี่ยนซาง och 30 000 man som anlänt havsvägen avancerade mot Can Tho (Koen Thoe) เกิ่นเทอ.

Senare under 1784 erövrade siameserna tidigare kambodjanskt område runt Saigon där de begick övergrepp mot de vietnamesiska invånarna, vilket fick en del av dem att istället sympatisera med Tay Son-rebellerna. Tay Son-rebellerna anlände nu med förstärkningar ledda av Nguyen Hue som kom marscherande söderut från Qui Nhon. Nguyen Hue undvek en direkt attack mot de starka siamesiska styrkorna vid Sa Dec och försökte istället fånga siameserna i en fälla.

Nguyen Hue som anade hur de siamesiska trupprörelserna kunde bli hade i största hemlighet positionerat sitt infanteri och artilleri utmed Mekongfloden. Detta i ett område kallat Rach Gam-Xoai Mut (Ret Koem-Suai Mut) เหร็จเกิ๊ม-ส่วยมุ๊ท i den nuvarande provinsen Tien Giang och på några öar i mitten av floden. Trupperna hade uppbackning av både reservstyrkor och flottstyrkor på båda sidorna av infanteriets ställningar.

Under morgonen den 20 januari 1785 skickade Nguyen Hue ut en mindre flottstyrka som flaggade för vapenvila och inviterade siameserna till förhandlingar. Efter sina många segrar var den siamesiska armén och flottstyrkorna uppenbart allt för självsäkra och accepterade att förhandla, ovetande om fällan.

Nguyen Hues fartyg angrep därefter de omringade och oförberedda siamesiska trupperna och flottstyrkorna. Under tiden öppnade hans gömda infanteri och artilleri eld från sina positioner. Enligt de vietnamesiska källorna slutade slaget med att de siamesiska styrkorna i det närmaste utplånades. En annan version säger att den siamesiska flottan lurades in i en kanal som sedan hade omringats, vilket hindrat siameserna från att ta sig i säkerhet ut till havet.

Men hur som helst så drabbades en siamesiska flottstyrkan av en veritabel massaker och endast 2 000-3 000 man skall ha lyckats ta sig levande hem till Bangkok. Se även de externa länkarna och "Slaget vid Rach Gam."

Rama I erbjöd sig att skicka ytterligare en militär expedition, men Nguyen Anh tackade faktiskt nej. Han hade bitter erfarenhet av siamesernas soldater som var odisciplinerade och som passade på att plundra och begå andra övergrepp då de ryckte fram.

Detta hade naturligtvis skadat Nguyen Anhs rykte bland sitt eget folk. Han hoppades därför istället att Pigneau de Behaine, skulle skaffa den eftertraktade franska militärhjälpen och att han skulle kunna rekrytera egna soldater för att föra krig. Han förstod också att Rama I var alltför upptagen med sina krig mot Burma och inte hade tillräckliga resurser att hjälpa honom.

Men nu visade det sig att de tidigare så lyckosamma vietnamesiska rebellerna mött hårt motstånd i de nordliga delarna av riket och de hade därför bara lämnat kvar mindre styrkor i Kochinkina. Därför tyckte Nguyen Anh att det var dags för honom att återvända till Vietnam 1787 och påbörja återerövringen av sitt land. Men han vågade inte be Rama I om tillstånd att få lämna Bangkok.

Men till sist blev hans hemlängtan så stark att han den 13 augusti 1787 flydde i en båt nedför Chaophraya ut mot havet. Då Maha Uparat Surasi fick vetskap om flykten blev han mycket förargad och menade att vietnameserna var otacksamma. Han gav sig av efter dem och hann ikapp dem vid Paknam. Här hade Nguyen Anh bytt till en djonk, men det rådde stiltje så han kunde inte segla ut till havs. Nguyen blev desperat och ville begå självmord, men hans följeslagare lyckades avstyra detta och plötsligt började det blåsa igen.

Maha Uparat Surasi höll också på att byta till en djonk då det kom en kunglig budbärare med ett brev till honom från Rama I. Kungen skrev; "Försök inte fånga honom. Han kände att vi inte kunde hjälpa honom att få tillbaka sitt land, då vi själva är upptagna med vårt eget krig. Vi har givit honom vår vänlighet med våra händer, låt oss inte rycka upp denna bild med våra fötter." Men Maha Uparat hade inte samma syn på saken, utan menade att Nguyen Anh visste för mycket om siameserna och att ”han kan bli en fara för våra barn och barnbarn." Men han lydde ändå kungens order.

Då Nguyen kommit tillbaka till Kochinkina upptäckte han att han faktiskt fick folkets stöd och han började långsamt återerövra sitt land. De vietnamesiska rebellerna, som nu såg den växande faran, försökte nu konspirera mot Nguyen Anh och erbjöd Rama I sin vänskap, med förmånliga villkor, om Rama I kunde fånga Nguyen Anh och överlämna honom till dem. Men detta avslog Rama I bestämt och hjälpte istället Nguyen Anh med vapen, kläder, mat och elefanter.

Rama I visste dock inte att Frankrike och Ludvig XIV hade gått med på en allians med Nguyen Anh, med hjälp av hans vän fader Pigneau. Men den franska revolutionen kom emellan och det blev ingen fransk inblandning.

Delvis tack vare Rama I:s hjälp återerövrades Saigon i juli 1789. Då Nguyen Anh återigen behärskade Kochinkina hänvände han sig till Rama I som vasall och skickade tribut till honom i form av guld- och silverträd, samt vietnamesiskbyggda båtar som skulle användas i striderna mot burmeserna. Rama I mottog med tiden en hel skog av de nämnda guld- och silverträden!

Nguyen Anh gick nu från seger till seger och 1802 kunde han utropa sig till härskare över ett återförenat Vietnam och han gjorde Hué till sin huvudstad. Härifrån regerade han nu som kejsare Gia Long (Somdet Phra Chakkraphat Sa Long) สมเด็จพระจักรพรรดิซา ล็อง (r. 31 maj 1802-3 februari 1820).

Därefter betraktade Nguyen Anh sig inte längre som en siamesisk vasall, men han skickade ofta presenter till Rama I och erbjöd honom sin fortsatta vänskap. Men umgänget mellan Siam och Vietnam blev, som du snart får se, inte friktionsfritt.

Prins Isarasundhorn gick i kloster 1789 och detta sågs om en mycket högtidlig händelse då det handlade om kungens första son som skulle i kloster. Efter detta gick också kungens andra söner i kloster med jämna mellanrum. 1794 förärade Rama I också prins Ang Eng med samma högtidlighet.

Ang Engs kröning 1794 blev en storslagen ceremoni i Bangkok. Hans tidigare regeringstid i Kambodja har jag tidigare angivit till 1779-1796 och ibland anges den därför istället som den 28 maj 1794-5 maj 1796.

Situationen i Kambodja var nu så pass lugn att man tillät Ang Eng att återvända till sin huvudstad Oudong i Kambodja samma år. Han hade sällskap av en siamesisk armé på sin hemresa. Pok som varit Ang Engs förmyndare då han var minderårig utsågs till vicekung.

Under de 11 år som Ang Eng befunnit sig i Bangkok hade Chaophraya Abhaipubet (Baen) fungerat som regent för siamesiska intressen i Kambodja. Detta uppdrag hade Baen skött så bra att Rama I belönade honom med titeln vicekung av Siem Reap och Battambang.

Men Rama I trodde att det skulle bli svårt för Baen att verka under Ang Eng och Pok. Därför föreslog Rama I att provinserna Battambang och Siem Reap skulle styckas av från Kambodja och att Baen skulle bli ansvarig för dessa två provinser. Detta gick Ang Eng och Pok med på och det var nu som Baen gav sin dotter som hustru till Ang Eng.

Kung Ang Eng styrdes försiktigt av en grupp ämbetsmän vid hovet, som var vänligt inställda till Siam, och det förväntades att Ang Eng regelbundet besökte Bangkok och att han bidrog med manskap till krig eller offentliga arbeten, när detta behövdes.

Övertagandet av de stora provinserna Battambang och Siem Reap blev början på Siams annekterande av västra Kambodja och förhållandet mellan Baen och Ang Engs hov blev inte bra.

Kung Ang Eng dog redan den 8 november 1796, två år efter att han installerats som kung. Rama I, som hade älskat honom som en son, sörjde honom djupt och önskade att visa honom en sista ärebevisning genom att kremera honom i Bangkok. Men han blev avrådd från detta, då man fortfarande var i krig med Burma. Som så ofta förr lydde Rama I sina rådgivare.

Ang Engs kropp befann sig då redan i Kampot och Rama I bad därför Pok att kremera honom i Banteay Pech istället, dit kroppen nu fördes tillbaka. Dessutom skickade Kambodja 5 000 man för att hjälpa Siam mot burmeserna.

Ang Eng efterlämnade sig fem unga söner, men ingen av dem erkändes omedelbart av kung Rama I som ny kung av Kambodja. I stället utnämnde han en av deras vuxna släktingar till regent. Detta visade att kungen godtog en vasallstats kungafamiljs rätt till att ärva tronen, men att kungen av Siam förbehöll sig rätten att välja en lämplig kandidat bland dem.

Ang Ems fem söner var den 4-årige sonen Ang Chan (Ong Chan) องค์จันทร์ (1791-1834), Ang Phim (Ong Phim) องค์พิมพ์, Ang Snguon (Ong Sanguan) องค์สงวน (1794-1822), Ang Em (Ong Im) องค์อิ่ม (1794-1844) och Ang Duong (Ong Duang) องค์ด้วง (12 juni 1796-19 oktober 1860).

1802 utsåg Rama I Ang Engs 11-årige son Ang Chan till kung Ang Chan II (Nak Ong Chan) นักองค์จันทร์ (r. 1806-december 1834). Prosiamesiska ämbetsmän bildade en förmyndarregim som leddes av Pok och 1806, då Ang Chan II var femton år gammal reste han till Bangkok för att bli krönt. Ang Chan II som var född i Bangkok 1791 blev krönt den 26 juli 1806.

Ang Chan II:s kambodjanska rådgivare var fast beslutna att försöka förhindra att Kambodja skulle bli ett slagfält för ett rivaliserande Vietnam och Siam. Därför ville man ha goda förbindelser med båda rikena.

Det verkar som om Ang Chan II:s alltför tidiga kröning var ett resultat av påtryckningar från det nyligen återförenade Vietnam. Den unge kungen, som saknade de nära band som hans far skaffat sig då han under ett årtionde bott i Bangkok, motsatte sig ibland Rama I:s hovs överdrivna faderliga omsorger och försökte få ett visst mått av självständighet genom att spela ut siameserna mot vietnameserna.

Här säger en källa att Gia Long hade låtit Ang Chan II förstå att om han inte skickade tribut till Vietnam så skulle han inte bli erkänd som regent. Den utkrävda tributen bestod av två elefanter, två noshörningshorn, tre par elefantbetar, kardemumma (krawanthet) กระวานเทศ, gummilacka, vax och andra liknande varor.

1807 skickade därför kung Ang Chan II av Kambodja en ambassad med tribut till kejsare Gia Long och härefter skickades regelbunden tribut till både Bangkok och Hué. Tributen till Vietnam skickades visserligen bara vart fjärde år, till skillnad mot tributen till Bangkok som var årlig.

Men så länge Gia Long var kejsare var risken för fientligheter mellan Siam och Vietnam liten och då Burma försökte övertala Vietnam att ingå i en gemensam allians mot Siam, hade Gia Long avvisat förslaget.

En annan gång hade rajahn av Pattani yppat till Gia Long att han planerade att revoltera mot Bangkok, vilket Gia Long avslöjade för Rama I. Detta gjorde att den siamesiske kungen 1808 kunde kväsa detta försök i sin linda och rajahn fördes till Bangkok där han ovanligt nog bara dömdes till livstids fängelse.

Under Rama I:s sista år började förhållandet mellan kung Ang Chan II och det siamesiska hovet försämras och en källa berättar följande episod;

1808 befann sig Ang Chan II i Bangkok för att visa sin respekt. Då han skulle återvända hem hade han tagit sig friheten att gå in i palatset utan att meddela detta i förväg, vilket var i strid med hovetiketten. Rama I hade tillrättavisat honom inför flera adelsmän och skällt ut honom för att hans oförskämdhet och avsaknad av hyfs. Efter detta skall Ang Chan ha sagt att han troligtvis aldrig mera skulle besöka Bangkok.

Detta var en av flera incidenter som gjorde att missämjan mellan Ang Chan II och det siamesiska hovet ökade. En tidigare händelse var när han 1807 hade bett Rama I om att hans två fastrar Ang Pou (Ong Phao) องค์เภา och Ang Ee (Ong I) องค์อี skulle få återvända hem till Kambodja med honom.

De två fastrarna hade bett om att få återvända hem redan då Ang Eng varit kung, men då de blivit Maha Uparat Surasis hustrur och fått barn med honom hade Ang Chan fått besked om att detta inte var möjligt. Motiveringen var att det inte var lämpligt att skilja barnen från deras mödrar.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Thep Harirak; Thep Hariraks.

Chau Van Tiep; Chu-Van-Tiep.

Sa Dec; Psar Dèk (khmer), Sadec, Sa Đéc.

Vinh Long; Vĩnh Long, Vinh-long.

Tien Giang; Changwat Tian Sang จังหวัดเตี่ยนซาง, Kien Giang (Kian Sang) เกียนซาง, Tiền Giang.

Rach Gam-Xoai Mut; Rạch Gầm-Xoài Mút.

Gia Long; Chakkraphat Ya Long จักรพรรดิยาลอง, Gia-Long, Gialong, Ong Chiang Sü องเชียงสือ, Phra Chao Wiatnam Ya Long พระเจ้าเวียดนามยาลอง.

Ang Chan; Nak Ong Chan นักองค์จันทร์.

Ang Phim; Ang Bhim, Nak Ong Phim นักองค์พิมพ์.

Ang Snguon; Nak Ong Sanguan นักองค์สงวน.

Ang Em; Nak Ong Im นักองค์อิ่ม, Im.

Ang Duong; Ang Duang, Ang Duong, Ang-Duong, Nak Ong Duang นักองค์ด้วง.

Ang Chan II; Ang-Chan, Chan II, Nak Ong Chan นักองจัน, Ottey Racha, Outey Reachea III (personnamn), Phra Outey Rajadhirat, Phra Uthai Racha Thirat พระอุไทยราชาธิราช, Preah Bat Samdech Udayaraja III, Somdet Phra Uthairacha สมเด็จพระอุทัยราชา, Udaraja III, Udaraya III, Udayaraja IV, Uthairacha 3 อุทัยราชาที่ 3, U-Thai Raja.
Alternativ regeringstid för Ang Chan II; 1796-1834, 18 november 1797-1835, 1806-1835, 1806-1837. Det finns källor som säger att Ang Chan II var född 1792. Någon källa säger dessutom att han blev kung den 18 november 1797!

Ang Pou; Nak Ong Phao นักองค์เภา.

Ang Ee; Nak Ong I นักองค์อี.)

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-17, 21.00
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.