Bangkok, Rama I - Rama VII - Bangkok blir huvudstad
Händelser i Kambodja och Dai Viet (Vietnam)

Då Rama I påbörjade sin regeringstid satt den nio år gamle kambodjanske prinsen Ang Eng på tronen i Kambodja under förmyndarskap. Han och hans fem systrar hade som tidigare omtalat flytt till Bangkok 1783, med hjälp av siamesiska sympatisörer, då de vietnamesiska Tay Son-rebellerna var på väg mot Phnom Penh. Rama I kom faktiskt att fungera som Ang Engs styvfar.

Angående Nguyen Anh så hamnade även han till sist i Bangkok 1784/1785 för att söka stöd hos Rama I. Han hade med sig flera familjemedlemmar inklusive sin fru, mamma och en, enligt källorna, vacker syster. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthayas fall,” artikeln ”Tay Son-upproret i Dai Viet (Vietnam) 1771-1802.”

Slumpen gjorde nu att kung Rama I samtidigt hade både regenten över Dai Viet (Vietnam) och regenten över Kambodja under sina beskyddande vingar. Han hoppades naturligtvis att senare kunna återinstallera sina båda skyddslingar på deras respektive troner.

Båda installerades i passande bostäder med egna följen och med livränta. Ang Eng fick en siamesisk utbildning medan Nguyen Anh varje dag inviterades att medverka vid det kungliga hovet, där han deltog enligt vietnamesisk sed.

Nguyen Anhs vietnamesiska följeslagare tilläts att ha egna fartyg, fiska fritt, handla och göra rekognosceringsresor till sitt gamla hemland. Nguyen Anh deltog själv med sina män i strider mot burmeserna och han utmärkte sig som en duktig härförare.

Det talas om två misslyckade siamesiska militära expeditioner för att återta Saigon (Gia Dinh) till Nguyen Anh. Phraya Nakhon Sawan พระยานครสวรรค์, som var befälhavare för den första, var inte speciellt framgångsrik och han anklagades för att ha skickat hemlig information till Tay Son-rebellerna. Han kallades därför hem till Bangkok där han blev avrättad.

Den andra expeditionen skall ha inletts i mars 1784 och genomfördes med både en flottstyrka och en armé som kom landvägen. Flottstyrkan bestod enligt en källa av 5 000 man och 300 fartyg och leddes av prins Thepharirak (Kromma Luang Thepharirak) กรมหลวงเทพหริรักษ์ (1759-3 mars 1805).

Landstyrkan leddes av en Phraya Wichitnarong พระยาวิชิตณรงค์ och han tog också kommandot över den kambodjanska armén. Beroende på källan så deltog sammanlagt 20 000-50 000 man i den militära expeditionen. Om detta inkluderade de kambodjanska styrkorna vet jag inte.

Den tidigare omtalade kambodjanen Chaophraya Abhaipubet (Baen), som också deltog i expeditionen, samlade ihop 5 000 soldater som slog sig samman med siameserna.

Prins Thepharirak var en son till tidigare nämnda prinsessan Sri Sudaraksa och Chao Krua Ngern Saetan och bror till den senare drottningen Sri Suriyendra (Bunrot). Han blev förfader till släkten Devahastin (Thephatsadin) เทพหัสดิน.

Även Nguyen Anh deltog i expeditionens flottstyrka och han lyckades samla lojala vietnamesiska soldater runt sig under expeditionen och utsåg en general vid namn general Chau Van Tiep โชวันเตี๊ยบ (Cho Wan Tiap) (1738-1784) till befälhavare för dessa.

Armén avancerade därefter mot staden Sa Dec ซาเด็ค i Mekongdeltat. Där attackerades och besegrades Tay Son-rebellerna som tvingades retirera mot staden Vinh Long (Win Long) วิ้ญลง. General Chau Van Tiep sårades under striderna och dog kort tid därefter. Han ersattes av en man vid namn Le Van Quan (?-1791).

De vietnamesiska och siamesiska arméerna fortsatte att trycka tillbaka rebellerna och 20 000 siamesiska trupper nådde fram till provinsen Tien Giang (Tian Sang) เตี่ยนซาง och 30 000 man som anlänt havsvägen avancerade mot staden Can Tho (Koen Thoe) เกิ่นเทอ.


(Provinsen Tien Giang i Vietnam)

Senare under 1784 erövrade siameserna tidigare kambodjanskt område runt Gia Dinh (Saigon) och efter sina många segrar började de siamesiska generalerna att underskatta Tay Son-arméns förmåga. Dessutom började man behandla Nguyen Anh respektlöst.

De siamesiska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp mot de vietnamesiska invånarna, vilket naturligt nog gjorde Nguyen Anh upprörd, och fick en del av dem att istället sympatisera med Tay Son-rebellerna. Rebellerna fick nu också förstärkningar då Nguyen Hue kom marscherande söderut från Qui Nhon. Nguyen Hue undvek en direkt attack mot de starka siamesiska styrkorna vid Sa Dec och försökte istället lura in siameserna i en fälla.

Nguyen Hue, som anade hur de siamesiska trupprörelserna kunde bli, hade i största hemlighet positionerat sitt infanteri och artilleri utmed Mekongfloden. Detta i ett område kallat Rach Gam-Xoai Mut (Ret Koem-Suai Mut) ซากเกิ่ม-สว่ายมุต i den nuvarande provinsen Tien Giang och på några öar i mitten av floden. Trupperna hade uppbackning av både reservstyrkor och flottstyrkor på båda sidorna av infanteriets ställningar.

Rach Gam låg nära staden My Tho (Mi Tho) หมีทอ som grundats på 1680-talet av flyktingar från Taiwan.

Under morgonen den 20 januari 1785 skickade Nguyen Hue ut en mindre flottstyrka som flaggade för vapenvila och inviterade siameserna till förhandlingar. Efter sina många segrar var den siamesiska armén och flottstyrkorna uppenbart allt för självsäkra och accepterade att förhandla, ovetande om fällan.

Nguyen Hues fartyg angrep därefter de omringade och oförberedda siamesiska trupperna och flottstyrkorna. Under tiden öppnade hans gömda infanteri och artilleri eld från sina positioner. Enligt de vietnamesiska källorna slutade slaget med att de siamesiska styrkorna i det närmaste utplånades. En annan version säger att den siamesiska flottan lurades in i en kanal som sedan hade omringats, vilket hindrat siameserna från att ta sig i säkerhet ut till havet.

Hur som helst så drabbades den siamesiska flottstyrkan av en veritabel massaker och endast 2 000-3 000 man skall ha lyckats ta sig levande hem till Bangkok. Se även de externa länkarna och Slaget vid Rach Gam (Yutthakan Thi Sak Koem Suai Mut) ยุทธการที่สักเกิ่มซว่ายมุต, alternativt Kan Rop Thi Sak Koem-Sawai Mut การรบที่ซากเกิ่ม-สว่ายมุต.

Rama I erbjöd sig att skicka ytterligare en militär expedition, men Nguyen Anh tackade faktiskt nej. Han hade ju bittert fått erfara hur siamesiska odisciplinerade soldater hade plundrat, våldtagit och mördat då de ryckte fram.

Detta hade naturligtvis skadat Nguyen Anhs rykte bland sitt eget folk. Han hoppades därför istället att Pigneau de Behaine, skulle skaffa den eftertraktade franska militärhjälpen och att han skulle kunna rekrytera egna soldater för att föra krig. Han förstod också att Rama I var alltför upptagen med sina krig mot Burma och inte hade tillräckliga resurser att hjälpa honom.

Nu visade det sig att de tidigare så lyckosamma vietnamesiska rebellerna mött hårt motstånd i de nordliga delarna av riket och de hade därför bara lämnat kvar mindre styrkor i Kochinkina. Därför tyckte Nguyen Anh att det var dags för honom att återvända till Vietnam 1787 och påbörja återerövringen av sitt land. Men han vågade inte be Rama I om tillstånd att få lämna Bangkok.

Till sist blev hans hemlängtan så stark att han den 13 augusti 1787 flydde i en båt nedför Chaophrayafloden ut mot havet. Då Maha Uparat Surasi มหาอุปราชสุรสีห์ fick vetskap om flykten blev han mycket förargad och menade att vietnameserna var otacksamma.

Han tog upp jakten på dem och hann ikapp dem vid Paknam. Här hade Nguyen Anh bytt till en djonk, men det rådde stiltje så han kunde inte segla ut till havs. Nguyen blev desperat och ville begå självmord. Hans följeslagare lyckades dock avstyra detta och plötsligt började det blåsa igen.

Maha Uparat Surasi höll också på att byta till en djonk då det kom en kunglig budbärare med ett brev till honom från Rama I. Kungen skrev; "Försök inte fånga honom. Han kände att vi inte kunde hjälpa honom att få tillbaka sitt land, då vi själva är upptagna med vårt eget krig. Vi har givit honom vår vänlighet med våra händer, låt oss inte rycka upp denna bild med våra fötter."

Maha Uparat Surasi hade inte samma syn på saken, utan menade att Nguyen Anh visste för mycket om siameserna och att "han kan bli en fara för våra barn och barnbarn." Men han lydde ändå kungens order.

Då Nguyen Anh kommit tillbaka till Kochinkina upptäckte han att han faktiskt fick folkets stöd och började långsamt återerövra sitt land. De vietnamesiska rebellerna, som nu såg den växande faran, försökte nu konspirera mot Nguyen Anh och erbjöd Rama I sin vänskap, med förmånliga villkor, om Rama I kunde fånga Nguyen Anh och överlämna honom till dem. Detta avslog Rama I bestämt och hjälpte i stället Nguyen Anh med vapen, kläder, mat och elefanter.

Rama I visste dock inte att Frankrike och Ludvig XIV hade gått med på en allians med Nguyen Anh, med hjälp av hans vän fader Pigneau. Men den franska revolutionen kom emellan och det blev ingen fransk inblandning.

Delvis genom Rama I:s hjälp återerövrades Gia Dinh (Saigon) i juli 1789. 1793 gjorde Nguyen Anh ett misslyckat försök att erövra Qui Nhon, som den äldste Tay Son-brodern tidigare hade haft som huvudstad. Ett nytt belägringsförsök 1799 lyckades, lett av general Vu Tinh (?-1801).

Tidigt 1800 attackerade Tay Son-rebellerna Qui Nhon och återtog hamnen Thi Nai. Därefter belägrade de själva staden och dess citadell. Belägringen varade i över ett år och i juni 1801 var Vu Tinhs förnödenheter slut. Alla hästar och elefanter var nu uppätna, men Vu Tinh vägrade att vanära sig själv och kapitulera.

Han lät istället bygga ett åttakantigt trätorn, som han fyllde med krut. Iklädd sina ceremoniella kläder gick Vu Tinh sedan in i tornet och sprängde sig själv till döds. Då Nguyen Anh fick höra om sin hängivne generals öde skall han ha gråtit.

Trots att Nguyen Anh snart behärskade stora delar av Kochinkina accepterade han ändå sin roll som vasall till Rama I. Han skickade tribut till honom i form guld- och silverträd (bunga mas) och båtar som skulle användas i striderna mot burmeserna. Rama I mottog bunga mas från honom hela sex gånger innan Nguyen Anh fick titeln kejsare.

Nguyen Anh som gått från seger till seger kunde 1802 utropa sig till härskare över ett återförenat vietnamesiskt rike och han gjorde Hué till sin huvudstad. Namnet Vietnam hade använts om Dai Viet långt tidigare, men namnet blev sedan officiellt 1804. Från och med nu har jag valt att för enkelhetens skull använda namnet Vietnam.

Nguyen Anh regerade nu under det kejserliga namnet Gia Long (Somdet Phra Chakkraphat Sa Long) สมเด็จพระจักรพรรดิซา ล็อง (r. 31 maj 1802-3 februari 1820). Han blev den förste kejsaren i Nguyendynastin (Ratchawong Ngian) ราชวงศ์เหงียน.


(Gia Long)

Den siste kejsaren i Tay Son-dynastin, Canh Thinh, blev infångad tillsammans med ett antal andra kungligheter, ämbetsmän och generaler och de fördes till Phu Xuan (Hué) där Canh Thinh blev avrättad på ett oerhört grymt sätt.

Därefter betraktade Nguyen Anh sig inte längre som en siamesisk vasall, men han skickade ofta presenter till Rama I och erbjöd honom sin fortsatta vänskap. Men umgänget mellan Siam och Vietnam blev, som du snart får se, inte friktionsfritt.

Prins Isarasundhorn gick i kloster 1789 och detta sågs som en mycket högtidlig händelse då det handlade om kungens förste son. Efter detta gick också kungens andra söner i kloster med jämna mellanrum. Rama I förärade också prins Ang Eng med samma högtidlighet 1794.

Den 28 maj 1794 kröntes Ang Eng (r. 1794-1796) (Neareay Reachea III) i en storslagen ceremoni i Bangkok. Jag har tidigare berättat att hans första regentperiod hade varat från 1779-1782, men då lydde han som minderårig under förmyndarskap.

Situationen i Kambodja var nu så pass lugn att man tillät Ang Eng att återvända till sin huvudstad Oudong i Kambodja samma år som han blev krönt. Han hade sällskap av en siamesisk armé på sin hemresa.

Okya Kalahom (Pok), blev kung Ang Engs Maha Uparat, eller vicekung, med titeln Chao Fa Thalaha (Pok) เจ้าฟ้าทะละหะ (ปก). Sous blev ny kalahom eller krigsminister, med titeln Okya Kalahom (Su) och den tidigare guvernören av Baray (Fang) blev chakri eller överbefälhavare.

Under de 11 år som Ang Eng befunnit sig i Bangkok hade Chaophraya Aphaiphubet (Baen) fungerat som regent för siamesiska intressen i Kambodja. Detta uppdrag hade han skött så bra att Rama I belönade honom med titeln vicekung av Siem Reap och Battambang.

Rama I trodde dock att det skulle bli svårt för Chaophraya Aphaiphubet (Baen) att verka under Ang Eng och Chao Fa Thalaha (Pok). Därför föreslog han att provinserna Battambang och Siem Reap skulle styckas av från Kambodja och att Baen skulle bli ansvarig för dessa två provinser. Detta gick Ang Eng och Pok säkert motvilligt med på.

Övertagandet av Battambang och Siem Reap blev början på Siams annekterande av västra Kambodja och förhållandet mellan Chaophraya Aphaiphubet (Baen) och Ang Engs hov blev inte friktionsfritt.

Baen och hans familjs efterträdare kom sedan att regera i Battambang i över hundra år under perioden 1795-1907. Vad som hände 1907 kan du läsa mera om längre fram i avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”De fortsatta förhandlingarna med Frankrike och Storbritannien.”

Kung Ang Eng styrdes försiktigt av en grupp ämbetsmän vid hovet, som var vänligt inställda till Siam, och det förväntades att Ang Eng regelbundet besökte Bangkok och att han bidrog med manskap till krig eller offentliga arbeten, när detta behövdes.

Ang Eng dog redan den 5 maj 1796, mindre än två år efter att han installerats som kung. Andra källor säger att han dog den 8 november. Han var därmed inte mer än 23 år gammal vid sin död. Dödsorsaken anges som sjukdom, men vilken sjukdom det handlade känner jag inte till.

Rama I, som hade älskat honom som en son, sörjde honom djupt och önskade att visa honom en sista ärebevisning genom att kremera honom i Bangkok. Han blev emellertid avrådd från detta, då man fortfarande var upptagna med krig mot Burma. Som så ofta förr lydde Rama I sina rådgivare.

Ang Engs kropp befann sig då redan i Kampot och Rama I bad därför Pok att kremera honom i Banteay Pech istället, dit kroppen nu fördes tillbaka. Dessutom skickade Kambodja 5 000 man för att hjälpa Siam mot burmeserna.

Ang Eng efterlämnade sig fem unga söner, men ingen av dem erkändes omedelbart av kung Rama I som ny kung av Kambodja. Istället bildade prosiamesiska ämbetsmän en förmyndarregim som leddes av Pok. Detta visar att kungen godtog en vasallstats kungafamiljs rätt till att ärva tronen, men att kungen av Siam förbehöll sig rätten att välja lämplig kandidat.

Ang Ems fem söner var Ang Chan (Ong Chan) องค์จันทร์ (1792-1834), Ang Snguon (Ong Sanguan) องค์สงวน (1794-1822), Ang Phim (Ong Phim) องค์พิมพ์, Ang Em (Ong Im) องค์อิ่ม (1794-1844) och Ang Duong (Ong Duang) องค์ด้วง (12 juni 1796-19 oktober 1860).

Rama I utsåg 1802 den omkring 10 år gamle sonen Ang Chan till kung och 1806 reste han till Bangkok för att bli krönt som Ang Chan II (Nak Ong Chan) นักองค์จันทร์ (r. 1806-december 1834) eller Outey Reachea III (Uthairacha 3) อุทัยราชาที่ 3. Kröningen ägde rum den 26 juli 1806. Ang Chan II:s alltför tidiga kröning kan ha berott på hotet från ett nyligen återförenat Vietnam.

Då Ang Chan II återvänt hem blev han ovän med en av sina adelsmän, Phaya Decho (Meng) พญาเดโช (เม็ง), som valde att fly till Bangkok. Ang Chan II skrev då till Rama I och bad om att han skulle utlämnas till honom, vilket Rama I dock vägrade.

Ang Chan II gifte sig för första gången i januari 1807 i Oudong och hustrun var en dotter till den tidigare omtalade Chaophraya Aphaiphubet (Baen). Se även ”Ayutthaya,” avsnittet Ayutthayas fall,” artikeln ”Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja.”

Ang Chan II:s kambodjanska rådgivare var fast beslutna att försöka förhindra att Kambodja skulle bli ett slagfält för ett rivaliserande Vietnam och Siam. Därför ville man ha goda förbindelser med båda rikena. Men detta hindrade inte Gia Long att börja återbefolka Piem (Ha Tien) med vietnameser och 1806 utsåg han en vietnamesisk guvernör här.

Den unge kungen, som saknade de nära band som hans far skaffat sig då han under mer än ett årtionde var bosatt i Bangkok, motsatte sig ibland Rama I:s hovs överdrivna faderliga omsorger och försökte få ett visst mått av självständighet genom att spela ut siameserna mot vietnameserna.

Gia Long skall ha låtit Ang Chan II förstå att om han inte skickade tribut till Vietnam så skulle han inte bli erkänd som regent. Den utkrävda tributen bestod av två elefanter, två noshörningshorn, tre par elefantbetar, kardemumma (krawanthet) กระวานเทศ, gummilacka, vax och andra liknande varor.

Kung Ang Chan II av Kambodja skickade därför en ambassad med tribut till kejsare Gia Long 1807 och härefter skickades regelbunden tribut till både Bangkok och Hué. Tributen till Vietnam skickades visserligen bara vart fjärde år, till skillnad mot tributen till Bangkok som var årlig.

Så länge Gia Long var kejsare var risken för fientligheter mellan Siam och Vietnam liten och då Burma försökte övertala Vietnam att ingå i en gemensam allians mot Siam, hade Gia Long avvisat förslaget.

En annan gång hade rajahn av Pattani yppat till Gia Long att han planerade att revoltera mot Bangkok, vilket Gia Long avslöjade för Rama I. Detta gjorde att den siamesiske kungen 1808 kunde kväsa detta försök i sin linda och rajahn Datuk Pengkalan (Dato Pangkalan) ดาโต๊ะปังกาลัน (r. 1791-1808) fördes till Bangkok där han ovanligt nog bara dömdes till livstids fängelse.

Under Rama I:s sista år började förhållandet mellan kung Ang Chan II och det siamesiska hovet försämras och en källa berättar följande episod;

Ang Chan II befann sig i Bangkok 1808 för att visa sin respekt. Då han skulle återvända hem hade han tagit sig friheten att gå in i palatset utan att meddela detta i förväg, vilket var i strid med hovetiketten. Rama I hade tillrättavisat honom inför flera adelsmän och skällt ut honom för att hans oförskämdhet och avsaknad av hyfs. Efter detta skall Ang Chan ha sagt att han troligtvis aldrig mera skulle besöka Bangkok.

Detta var en av flera incidenter som gjorde att missämjan mellan Ang Chan II och det siamesiska hovet ökade. En tidigare händelse var när han 1807 hade bett Rama I om att hans två fastrar Ang Pou (Ong Phao) องค์เภา och Ang Ee (Ong I) องค์อี skulle få återvända hem till Kambodja med honom.

De två fastrarna hade bett om att få återvända hem redan då Ang Eng varit kung, men då de blivit Maha Uparat Surasis hustrur och fått barn med honom hade Ang Chan fått besked om att detta inte var möjligt. Motiveringen var att det inte var lämpligt att skilja barnen från deras mödrar.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Thepharirak; Krom Luang Thepharirak, Krom Luang Thep-harirak, Kromma Luang Devahariraksa, Thep Harirak, Thep Hariraks, prins Tan ตัน.

Devahastin; Thepahatsadin, Thephasadin, Thephasdin.

Chau Van Tiep; Châu Văn Tiếp, Chu-Van-Tiep.

Sa Dec; Piamchopsadaek, Psar Dèk (khmer), Sadec, Sa Đéc.

Vinh Long; Vĩnh Long, Vinh-long, Win Long หวิ๋ญลอง.

Le Van Quan; Le-van-Quan.

Tien Giang; Changwat Tian Sang จังหวัดเตี่ยนซาง, Kien Giang (Kian Sang) เกียนซาง, Tiền Giang (vetnamesiska).

Can Tho; Cần Thơ.

Rach Gam-Xoai Mut; Rach-gam, Rạch Gầm-Xoài Mút, เหร็จเกิ๊ม-ส่วยมุ๊ท.

My Tho; Mitho, Mỹ Tho.

Vu Tinh; Võ Tánh.

Thi Nai; Cảng Thị Nại.

Gia Long; Chakkraphat Ya Long จักรพรรดิยาลอง, Chao Anam Kok เจ้าอนัมก๊ก Gia-Long, Gialong, Ong Chiang Sue องเชียงสือ, Phra Chao Wiatnam Ya Long พระเจ้าเวียดนามยาลอง, Ya Long ยา ล็อง.

Chao Fa Thalaha (Pok); Chao Fa Talaha (Pok), Somdet Fa Thalaha.

Okya Kalahom (Su); Oknya Kalahom (Suos), Okya Wibunrat (Si) ออกญาวิบุลราช (ศรี)?, Phraya Kalahom (Su) Samdach Chau Phraya Kalahom.

Ang Chan; An Chan, Nak Ong Chan นักองค์จันทร์.
Alternativt födelseår 1791.

Ang Phim; Ang Bhim, Nak Ong Phim นักองค์พิมพ์, Nak Ong Phim นักองค์พิม.

Ang Snguon; Nak Ong Sanguan นักองค์สงวน.

Ang Em; Nak Ong Im นักองค์อิ่ม, Im.

Ang Duong; Ang Duang, Ang Duong, Ang-Duong, Nak Ong Duang นักองค์ด้วง.

Ang Chan II; Ang-Chan, Ang Chan (personnamn) Chan II, Nak Ong Chan นักองจัน, Phra Ong Chan พระองค์จันท์.
Outey Reachea III; Ottey Racha, Phra Outey Rajadhirat, Phra Uthai Racha Thirat พระอุไทยราชาธิราช, Preah Bat Samdech Udayaraja III, Somdet Phra Uthairacha สมเด็จพระอุทัยราชา, Somdet Phra Uthai Racha สมเด็จพระอุไทยราชา, Udaraja III, Udaraya III, Udayaraja IV, U-Thai Raja.
Alternativ regeringstid för Ang Chan II; 1796-1834, 18 november 1797-1835, 1806-1834, 1806-1835, 1806-1837.

Phaya Decho (Meng); Dechou Meng, Phya Decho.

Alternativ regeringstid för Datuk Pengkalan; 1791-1809.

Ang Pou; Nak Ong Phao นักองค์เภา.

Ang Ee; Nak Ong I นักองค์อี.)

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-09-16, 08.18
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.