Bangkok, Rama I - Rama VII - Bangkok blir huvudstad
Rama I:s rike och regeringstid

En tid efter Surasis död i november 1803 skrev Rama I:s gode vän Gia Long av Vietnam till honom. I brevet skrev han att det var farligt att låta den viktiga posten som Maha Uparat vara vakant. Jag har tidigare berättat om hur vänskapen mellan Rama I och Gia Long hade uppstått i artikeln ”Händelser i Kambodja och Vietnam.”

Många av de äldre prinsarna och vice Maha Uparat hade som tidigare omtalat dött 1806. De flesta kvarvarande prinsarna hade nu likartade positioner och ålder, vilket kunde leda till avundsjuka och strävan efter tronen. Gia Long påpekade för kungen att han faktiskt var en gammal man och kungen lyssnade som vanligt till ett gott råd och 1807 utnämnde han prins Isarasundhorn till Maha Uparat.

Normalt skulle en ny Maha Uparat flytta till Främre palatset, men det önskade inte kungen. Han kom ihåg sin brors frustration över att hans familj inte kunde ärva palatset och lät dem därför behålla det. Han bad därför prins Isarasundhorn att stanna kvar i gamle kung Taksins palats, där han bott sedan 1785. Den officiella förklaringen från kungen var att det inte var lönt för prinsen att flytta ut från sitt eget palats till Främre palatset och sedan in i kungliga palatset, då han själv ändå snart skulle dö!

I slutet på sin regeringstid lät Rama I bygga flera storslagna kungliga förgyllda båtar (chalupper) som fortfarande kan beskådas i Bangkok. I slutet av regntiden genomför man en storslagen ceremoni i Thailand kallad kathina (kathin) กฐิน, då folket går till templen för att ge munkarna olika slags gåvor. Kungen skänkte också presenter till kloster med personliga band till den kungliga familjen.

1807 arrangerade han en speciellt stor kathinaprocession där kungens båtar deltog. Kungen bad prinsarna och adelsmännen att, tillsammans med honom, dekorera båtar som vattnets levande väsen såsom krokodiler, snäckor, humrar, krabbor och alla möjliga slags fiskar. Det hela blev en stor folklig succé när den väldiga processionen av båtar seglade runt i huvudstaden.

Då landet äntligen var lyckligt förskonat från krig började befolkningens villkor bli allt bättre. Rikets folkmängd uppgick till omkring 6 miljoner 1800 och landet var till stor del självförsörjande. Inga direkta skatter betalades, utan man utförde hoveriarbete. Indirekta skattepengar hämtades in på alkoholhaltiga drycker, spelhålor, marknadshyror och en procentdel av det producerade riset.

Men dessa skatter räckte inte för att få statsmaskineriet att fungera, utan huvuddelen av statens inkomster kom från djonkhandeln på Kina. Det betalades nämligen både import- och exportskatter till kungen. De kungliga handelsskeppen byggdes både i Bangkok och i andra hamnstäder. De siamesiska handelsmännen som seglade till Kina sålde ibland inte bara sin last, utan också djonken!

Bland kung Rama I:s icke-kungliga medarbetare fanns hans tidigare sekreterare, som han utnämnde till Kalahom. En annan viktig minister var den tidigare nämnde författaren Chaophraya Phrakhlang (Hon). Han blev nu utnämnd till Chaophraya Akkha Mahasena เจ้าพระยาอรรคมหาเสนา (Hon). Tre av Chaophraya Akkha Mahasenas ättlingar skulle komma att nå den höga adliga titeln Somdet Chaophraya och en av dem skulle bli regent. De flesta av kungens gamla medarbetare dog före honom och lämnade honom ensam under hans sista år.

Efter modell från det gamla Ayutthaya var Rama I:s regering baserad på sex stora ministerier. Fyra av de sex hade direkt kontroll över olika delar av rikets territorium.

  • Det viktigaste ministeriet, historiskt sett, var mahatthai som hade ansvaret för provinserna norr och öster om huvudstaden.

    Rama I utnämnde Chaophraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) เจ้าพระยารัตนพิพิธ (สน สนธิรัตน์) som ledare för detta ministerium. Han tillhörde en gammal adelsfamilj i Ayutthaya och under Taksins regim hade han arbetat som sekreterare för Chakri. Han hade därmed samma titel som Rama I:s far hade haft under Ayutthayaperioden.

    Se även ”Ayutthaya,” ”Ayutthayas fall,” artikeln ”General Chakri och general Surasi.” 

  • Ministeriet kalahom som hade ansvaret för provinserna från Phetchaburi och söderut, gick till Chaophraya Mahasena (Pli) เจ้าพระยามหาเสนา (ปลี). Pli var son till och brorson till två tidigare Kalahom och nära förbunden med Bunnagfamiljen och hade arbetat för Rama I:s yngre bror (Surasi) under krigen på 1770-talet. 

  • Phrakhlang sköttes först av Chaophraya Phrakhlang (Son) เจ้าพระยาพระคลัง (สน) som varit med redan på Thonburitiden. Men han blev snart degraderad och ersattes av Chaophraya Phrakhlang (Hon). Hans ministerium kontrollerade provinserna runt Thailandviken söder om Bangkok. 

  • Krom müang กรมเมือง var ansvarigt för huvudstaden och dess omgivningar och leddes av Chaophraya Yommarat (Thong In) som hade kämpat sida vid sida med Chakri under Thonburiperioden. Även han blev snart ersatt av en arvtagare från Bunnagfamiljen som fungerade som Yommarat åren 1785-1787 och därefter som Kalahom.

  • Krom na กรมนา, eller landministeriet, leddes av Chaophraya Phonlathep (Pin Singhaseni เจ้าพระยาพลเทพ (ปิ่น สิงหเสน) som sedan blev Kalahom 1805. Han tillhörde den gamla brahmanska familjen.

  • Krom wang กรมวัง, eller palatsministeriet, var ansvarigt för hovets administration och leddes av Chaophraya Thamma (Bunrot Bunyarattaphan บุณรอด บุณยรัตพันธุ์). Han hade tjänat under Chakri under Thonburiperioden och var son till en brahman vid hovet, som också tillhörde den gamla brahmanska familjen. 

Betraktade som grupp var dessa ministerier brett representerade med folk från de gamla ledande familjerna. Mahatthai, Kalahom och Krom Müang leddes av män med nära personliga relationer till monarken, medan Phrakhlang och Krom Wang leddes av män med speciell expertis.

Brahmanerna (brahmanfamiljen?) och Bunnagfamiljen sörjdes det gott för. Den kinesiska familjen kan ha varit representerad av två Phrakhlang, men detta är inte helt säkert. Det är både viktigt och fascinerande att se att nästan alla Rama I:s ministrar blev nära förbundna med honom genom olika giftermål. De flesta familjerna försörjde kungen med konkubiner, med vilka kungen fick barn, och detta skapade ytterligare bindningar som svetsade samman den siamesiska eliten.

Förutom de mäktiga gamla utländska familjerna fanns det mängder av människor vid Rama I:s hov som talade främmande språk, klädde sig annorlunda och som bekände sig till andra religioner än den siamesiska buddhismen. På väggmålningar från den tidiga Bangkokperioden finns denna brokiga samling med olika etniska bakgrunder avbildade. Denna blandning gav säkert samhället en stor vitalitet.

Vid århundradeskiftet såg Rama I:s Siam ut som ett stabilt och varaktigt imperium. Denna uppfattning hade säkert också befolkningen som levde i riket. En vinstrik handel med Kina hade utvecklats som huvudsakligen handlade om risexport och import av kinesiska lyxvaror och porslin, samt koppar och silver av obestämd mängd. Bangkok blomstrade genom denna handel och inte minst det siamesiska hovet tjänade stora pengar.

De långsiktiga verkningarna av denna ekonomiska förändring, orsakat av denna tillväxt i utrikeshandeln, skulle inte bli uppenbara förrän en eller två generationer senare.

För tillfället var Rama I upptagen med att undvika en upprepning av problemet med brist på arbetskraft, som tidigare gång på gång hade försvagat Ayutthaya. Som vi sett drabbades Ayutthaya regelbundet av att tillgången till arbetskraft gled iväg från regeringens kontroll och hamnade i händerna på individer och grupper.

Rama I vidtog flera åtgärder för att förhindra detta. Först gav han order om att alla fria män skulle tatueras med sina herrars namn, samt namnet på staden där de bodde. Detta skulle göra det i princip omöjligt att undvika kunglig tjänst. Detta utvecklades gradvis till massregistreringar och ”märkning av folk” i början på varje ny regim.

För det andra krävde Rama I 1785 att alla livegna eller trälar, antingen de var kungens män (phrai luang) eller privata trotjänare (phrai som), skulle utföra hoveriarbete. Jag har tidigare berättat att denna plikt minskades ner från fyra till tre månaders arbete om året i slutet av Rama I:s regeringstid.

För det tredje förde kungen vanligtvis en tudelad politik för att göra det svårare att undvika sina plikter, men han gav samtidigt befolkningen privilegier. Det kunde exempelvis handla om undantag från vissa skatter, vilket gjorde det mindre betungande att vara en av kungens män.

Till sist, för att förhindra att enskilda prinsar och ämbetsmän skulle kunna samla på sig stora mängder arbetskraft, övervakades arbetskraftssituationen noga. Prinsarna under Bangkokperioden hade därför inte tillräckligt med arbetskraft för att kunna utmana kungen. Men som vi snart skall se så fanns det kryphål i systemet, så eliten var inte helt uträknad.

Om man betraktar Rama I:s imperium som helhet framgår det tydligt att det fanns ett stort antal olika maktcentra i riket. Om vi börjar i rikets yttersta delar och går inåt så fanns det i de yttre delarna en cirkel av delvis självständiga regenter som inte gjorde mycket annat än att betala regelbunden tribut till Bangkok, samtidigt som de ofta också betalade tribut till andra stater. Till denna grupp hörde Kedah, Terengganu, Kelantan, Kambodja och Luang Prabang.

Om vi sedan går en bit längre in i riket hittar vi stater, eller mera korrekt furstendömen, som var relativt sett mera integrerade i det siamesiska systemet. Förutom att de betalade tribut var de ofta tvungna att förse Siam med soldater till krigen eller med arbetskraft till offentliga arbeten. De betalade också högre tribut och gifte ibland in sig i den siamesiska kungliga familjen och ibland blandade sig Siam i deras interna affärer.

I denna grupp fanns Chiang Mai, Vientiane, Champasak och Pattani. Nästa lager bestod av stora regionala centra runt Siams periferi som regerades av en Chaophraya och betraktades som stora, men skenbart självständiga provinser. Hit hörde Songkhla, Nakhon Si Thammarat, Battambang-Siem Reap och kanske också Nakhon Ratchasima.

Ett fjärde lager var fenomenet Khoratplatån. Det siamesiska inflytandet här hade ökat dramatiskt i det sista kvartsseklet av 1700-talet huvudsakligen genom att småfurstar och deras små müanger underkastade sig Bangkok som i sin tur lovade att försvara dem, i gengäld för årlig tribut och arbetskraft eller soldater, om så var nödvändigt.

Müangerna i denna kategori var omkring tjugo till antalet i slutet av Rama I:s regeringstid och sträckte sig från Nong Han och Nakhon Phanom i norr till Ubon och Buriram i söder. Inom detta område fanns müangerna Khon Kaen, Kalasin, Roi Et, Suwannaphum สุวรรณภูมิ och Sisaket. I det siamesiska systemet fick dessa regenter titeln Phraya och rankades som guvernörer och regentposten gick vanligtvis i arv.

Till sist bestod den inre kärnan av kungariket av provinser som styrdes av ämbetsmän som utsågs i huvudstaden (men posten kan ha gått till en mäktig lokal familj generation efter generation) och dessa var underkastade regler som utfärdades av den centrala regeringen genom dess chefsministrar.

Denna hierarki som kontrollerade riket ser bättre ut i teorin än den gjorde i praktiken. Samhället var uppbyggt primärt på personliga relationer mellan individer eller små grupper, såsom familjer. Det fanns alltid vissa spänningar i systemet som handlade om individernas eller gruppernas relativa styrka.

Systemet fungerade rimligt bra, i en omgivning där välstånd fortfarande mättes i hur stor tillgång man hade till arbetskraft. Staten kunde kontrollera hur arbetskraften distribuerades till de olika individerna eller grupperna och reservera största delen av dessa resurser till en central auktoritet. Ville någon utmana kronan gällde det om att få kontroll över en stor del av arbetskraften.

Tillsammans med sina närmaste förtrogna byggde Rama I upp ett imperium som var mera flexibelt och mera komplext än Ayutthaya hade varit. Kriserna som han och hans följeslagare hade klarat av tillsammans gjorde dem kanske medvetna om nödvändigheten av samarbete för gemensamma mål. Och att de lyckades, trots enorma svårigheter, gav dem självförtroende som skulle gå i arv till de kommande efterträdarna.

Efter att ha klarat de ovanstående omtalade kuppförsöken kunde kungen leva lugnt resten av sitt liv. Efter några månaders sjukdom dog Rama I den 7 september 1809. Han var då inne på sitt 28:e regeringsår och 72 år gammal. Han var klar i huvudet ända in i det sista och utnämnde sin äldste son och Maha Uparat, prins Isarasundhorn, till tronarvinge. Då Rama I dog var Siam faktiskt det mäktigaste riket i Sydostasien.


Stavningsvarianter;

Kathina; Gathina, Thod Kathin (Thot Kathin) ทอดกฐิน.

Son Sonthirat; สน สนธิรัตน.

Suwannaphum; Suwanphumi.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-18, 09.37
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.