Siameserna konstaterade efter kriget att många av de sydliga furstendömena hade gjort svagt motstånd mot burmeserna. I synnerhet hade Nakhon Si Thammarat inte bemödat sig om att försvara sig tillräckligt bra. Nakhon Si Thammarat hade uppenbart trott att Bangkok antingen hade fallit eller att siameserna var oförmögna att hjälpa dem.

Denna situation var potentiellt farlig för Siam eftersom burmesisk kontroll över de södra delarna skulle ge dem en strategisk bas och god tillgång på matvaror och tvångsvärvade soldater. Rama I gjorde därför två saker för att stärka södern. Först gav han order till Surasi att han skulle se till att Bangkoks suveränitet verkligen respekterades i de malajstater som låg på mitten av Malackahalvön.

Pattani var motsträvigt och Siam hade, som tidigare nämnt, varit i krig med Pattani vid flera tillfällen sedan långt tillbaka i tiden. Pattanis regent, sultan Muhammad, hade dessutom varit ovillig att bidra med trupper till Siam under kriget mot Burma 1785. Den nye regenten i Pattani, Tengku Lamidin (Tengku Lumiden) เติงกูลามีเด็น (r. 1785-1791) som Surasi installerat, försökte starta ett nytt uppror vilket fick en siamesisk militär expedition under ledning av Chaophraya Surasi att invadera Pattani.

Här säger en källa att Surasi attackerade Pattani 1785 och att sultan Muhammad dödades. 4 000 krigsfångar skall därefter ha förts i kedjor till Bangkok. Staden Pattani skall ha lagts i ruiner och en ny stad byggdes senare upp några kilometer väster om den gamla staden.

Det finns sedan källor som talar om fler uppror och upprorsförsök i Pattani åren 1789, 1791 och 1808.

Grannstaterna Kedah, Kelantan och Terengganu fogade sig därefter snabbt och skickade de traditionella ornamenterade guld- och silverträden som tribut till Rama I. Någon källa säger att även staten Perlis (Rat Palit) รัฐปะลิส fanns bland de stater som betalade tribut. De övriga malajstaterna låg längre bort och var historiskt mindre viktiga för Siam. Rama I sanktionerade en delning av Kelantan och Terengganu 1800 eller 1801, men bortsett från att siameserna krävde och erhöll regelbunden tribut härifrån var de inte aktiva i området.

Vid Pattani hade Surasi erövrat en nio fot lång kanon som han tog med sig till Bangkok. Kungen blev mycket förtjust i den och beställde ytterligare en för att ha ett par. Det tillverkades många stora kanoner vid denna tid och några av dessa kan fortfarande beskådas på gräsmattorna framför försvarsministeriet (Krasuang Kalahom) กระทรวงกลาโหม i Bangkok.

Samtidigt med Surasis försök att kuva malajstaterna hade sultan Abdullah Mukarram Shah av Kedah (r. 1778-1797) สุลต่านอับดุลเลาะห์ มูคาร์ราม ชาห์, som behandlats illa av både Burma och Siam de föregående åren, försökt skaffa en ny allierad. Han arrenderade därför ut ön Penang, på sin västkust, till det brittiska Ostindiska kompaniet 1786. Bangkok verkar inte ha reagerat och det skulle dröja flera årtionden innan denna händelse blev kännbar i Bangkok.

(Sultan Abdullah Mukarram Shah)

Det omfattande kriget mot Burma 1785-1786 och den briljanta siamesiska försvarssuccén markerade början på slutet av det burmesiska hotet mot Siams existens. Krigen fortsatte dock, men inget av dem skulle bli så allvarligt som kriget 1785-1786.