Phaungkaza Maung Maung (Mong Mong) หม่องหม่อง (r. 6 februari 1782-11 februari 1782) hade 18 år gammal tagit över tronen i Burma då kung Singu Min var på resa i sitt rike. Maung Maung var född den 12 september 1763. Hans regeringstid blev dock rekordkort och han regerade bara en vecka innan han störtades och blev dränkt av den nye kungen Bodawpaya (Bodophaya) โบดอพญา (r. 11 februari 1782-5 juni 1819). Bodawpaya passade sedan på att avrätta även den gamle kungen Singu Min den 14 februari 1782.

Bodawpaya kallas ofta även för Padung ปดุง i flera källor. Bodawpaya var född den 11 mars 1745 och därmed 36 år gammal vid sitt trontillträde.

(Staty av Bodawpaya i Mandalay)

Bodawpaya invaderade och erövrade därefter kungariket Arakan i väster, tog rikets kung och 20 000 av hans undersåtar som fångar som blev till slavar i Burma. Styrkt av sina framgångar bestämde sig nu Bodawpaya att invadera Siam. Kanske trodde burmeserna också att tronskiftet i Siam 1782 hade betytt en försvagning av riket. Rama I visste att en attack på Siam kunde komma från fyra olika håll;

• Från Chiang Mai, som var den lättaste vägen. Staden låg emellertid i ruiner och var nu dessutom en lojal vasallstat till Siam. Burmeserna kunde därför räkna med hårdare motstånd här än tidigare. Luang Prabang och Vientiane hade Rama I, som tidigare nämnt, kuvat redan då han fortfarande var general Chakri. 

• En annan av burmesernas favoritvägar var från Tavoy, genom de Tre pagodernas pass, till Kanchanaburi.

• En tredje väg var från Mergui i söder. 

• Den fjärde vägen gick genom passet Mae Lamao, vilken Rama I menade var den troligaste anfallsvägen. Härifrån kunde burmeserna snabbt nå Tak, Kamphaengphet och Nakhon Sawan. 

Om burmeserna valde den sistnämnda vägen kunde de tänkas slå ihop denna armé med en andra armé vid Kanchanaburi. Därför koncentrerade sig Rama I på detta tänkbara scenario. Hans strategi var följande; Hans bror, Maha Uparat Surasi, skulle försvara Kanchanaburi till varje pris. En armé förlades vid Nakhon Sawan för att kunna kommunicera lättare med Kamphaengphet och Tak och det byggdes upp ett mycket kraftfullt försvar runt Nakhon Sawan.

Fienden skulle inte tillåtas att passera där floderna Ping och Wang flyter samman vid Paknam Pho. Själv ledde kungen mobila reserver, som kunde sättas in var de än behövdes. En ytterligare fördel som kung Rama I hade var att han hade rekognosceringstrupper vid alla fyra nämnda vägar in i Siam. Därför kunde kungen snabbt få besked om var och när ett burmesiskt anfall var på gång.

Här måste jag påpeka att flera av de källor som jag har haft tillgängliga ofta förväxlar årtalen 1785 och 1786 och ibland också årtalen 1784 och 1785, vilket kan vara mycket förvirrande. Jag skall göra mitt bästa för att försöka hålla mig till de korrekta årtalen.

Redan 1784, eller 1785?, hade siameserna fått information om att burmeserna förberedde sig på krig mot Siam. Hovet hade därför mobiliserat omkring 70 000 man. Av dessa var bara 50 000 man förstklassiga trupper. Maha Uparat Surasi hade tillgång till 30 000 av dessa, medan kungen var befälhavare för de resterande 20 000. Trupperna vid Nakhon Sawan var förmodligen reservister.

En källa berättar att tre burmesiska män hade fångats in av karener i november 1784. De tre fångarna avslöjade för siameserna att kung Bodawpaya planerade en massiv invasion av Siam från flera olika riktningar. Kung Rama I hade då kallat samman ett krigsråd med de kungliga prinsarna och ministrarna för att diskutera läget.

Som förberedelse inför invasionen av Siam hade Bodawpaya skickat en general vid namn Mingyi Mingaung Kyaw (Maengyi Maengchong Chor) แมงยีแมงข่องจอ till Martaban med en 10 000 man stark armé för att ordna med förnödenheter och annan utrustning för den stora huvudarmén och en flottstyrka i Mergui. Det visade sig snart att både försörjningslinjerna och kommunikationerna skulle bli ett stort problem för burmeserna och att detta hindrade deras arméer från snabba förflyttningar.

Kung Bodawpaya och hans arméer lämnade Ava den 11 november 1785 och begav sig mot Martaban dit de anlände den 20 december. Här upptäckte Bodawpaya att förnödenheterna för arméerna var otillräckliga och han beordrade att Mingyi Mingaung Kyaw, som var ansvarig för försörjningslinjerna, skulle arresteras och föras till honom i kedjor.

Efter att ha väntat i fyra dagar i Martaban var kung Bodawpaya rasande då transporterna av soldater, hästar och elefanter över floden Salween tog allt för lång tid. Han skall ha blivit så arg att han kastade ett spjut på en av sina generaler som sårades. Man lyckades dock lugna ner honom och efter att ha tillbringat nästan en månad i Martaban begav sig Bodawpaya mot de Tre pagodernas pass den 19 januari 1786.