Ayutthaya - Ayutthayas fall
Krig mot Burma (1772)

Den viktigaste vägen för ett eventuellt nytt burmesiskt anfall på Siam var från Lan Na i norr. Här hade burmeserna haft makten i lång tid och områdets befolkning hade ofta tvingats ställa upp med både soldater och förnödenheter till burmeserna under deras krig mot Siam. Burmeserna hade lyckats isolera Ayutthaya genom sina erövringar av rikets norra och södra delar.

Därför gällde det nu för Siam att försöka återerövra dessa områden och detta underlättades faktiskt av att en del av de malajiska och laotiska furstendömena välkomnade siamesisk hjälp mot burmeserna. Tidigt 1769 skickade Lom Sak, Terengganu (eller Kedah?) och Pattani faktiskt tribut till Siam.

Tidigt 1771 påbörjade Luang Prabang sin hämndaktion mot Vientiane. Staden belägrades i två månader och Siribunyasarn i Vientiane bad faktiskt inte om hjälp från sin allierade Siam utan från Burma. Detta eftersom Siam var upptaget med egna krig.

(Se även "Ayutthaya," "Siam isolerar sig från väst," artikeln ”Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet,” samt artikeln ”Kung Taksin (1767-1781)” i detta avsnitt.)

Burmeserna skickade snabbt en 5 000 man stark styrka, ledd av generalen Posuphala โปสุพลา, för att attackera Luang Prabang i ryggen. Uppenbart blev Luang Prabangs armé varnad för de återvände snabbt hemåt där de försvarade sig mot burmeserna i femton dagar.

Hur det egentligen gick vet vi inte med säkerhet. Några källor säger nämligen att staden intogs och härjades medan andra säger att burmeserna drog sig tillbaka, efter att ha förhandlat fram en fred där Luang Prabang accepterade sin roll som vasallstat. Anledningen till det snabba tillbakadragandet var oron över en siamesisk attack på Chiang Mai.

Burma hade inte givit upp sina planer om att krossa Siam igen och de skulle fortsätta invadera landet gång på gång. 1772 attackerade de staden Phichai men siameserna, som hört ryktas om planerna, var beredda.

Efter hårda strider lyckades den siamesiska armén driva tillbaka burmeserna till gränsen i slutet av 1773. Under dessa strider använde sig siameserna, under ledning av Chaophraya Surasi, av gerillataktik och Surasi deltog själv aktivt i striderna.

Den gamle fältkamraten till Taksin, från tiden då siameserna flytt och omorganiserat sig i öster, som tidigare omtalats som Luang Phichai (som nu hade titeln Phraya Phichai), deltog också i striderna och slogs enligt legenden med ett svärd i varje hand. I stridens hetta skall han ha snubblat och tagit stöd med det ena svärdet och då brutit det.

En annan källa säger att han slogs till båda svärden var brutna. Detta gav gav honom smeknamnet Phraya Phichai Dap Hak พระยาพิชัยดาบหัก, eller "Phraya Phichai med de(t) brutna svärden (svärdet)."


(Phraya Pichai)

Så här beskrivs hans bakgrund i en källa; Phraya Phichai var en bondeson som härstammade från dagens provins Uttaradit. Då han var ung och inte hade titeln Phraya var han känd som Thong Di ทองดี, eller Fan Khao ฟันขาว. Fan Khao betyder "vita tänder" och han skall enligt legenden ha fått detta smeknamn då han vägrade tugga betel!

Thong Di älskade thaiboxning. Han smet ofta iväg hemifrån för att träna, utan sina föräldrars vetskap och blev undervisad av många av dåtidens bästa lärare.

Följande legend påstås ha utspelat sig; En dag höll Phraya Tak en tävling i thaiboxning (muay thai) i staden Tak i samband med en festival. Den 20-årige Phraya Phichai bad om att få boxas en match och då stadens befolkning aldrig sett denne boxare tidigare föreslog man att han skulle möta en som inte var så erfaren. Men Phraya Phichai insisterade på att få möta stadens bäste boxare.

Taks berömde mästare Acharn Nai Hao อาจารย์ นายห้าว, som ingen annan vågade möta, accepterade självsäkert utmaningen. En stor publik samlades för att se matchen mot den oslagbare Nai Hao. Men Thong Di visade sig vara den bäste och visade upp en briljant muay thai.

Efter denna uppvisning erbjöds Phraya Phichai en tjänst i Taksins armé. Därefter fick han ofta tillfälle att visa upp sin talang för muay thai för den blivande kungen. Hans skicklighet och mod i ringen och det faktum att ingen kunde slå honom uppskattades mycket av Taksin som sedermera utsåg honom till sin egen privata livvakt.

Han kallas i en källa för Luang Phichai Racha หลวงพิชัยราชา och i en annan för Luang Phichai Asa หลวงพิชัยอาสา. Han avancerade sedan till Chaophraya Phichai Racha เจ้าพระยาพิชัยราชา och senare till Chaophraya Sawankhalok เจ้าพระยาสวรรคโลก. Du kommer att läsa mer om hans vidare öde i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Kambodja och Vietnam.”

1773 hade Taksin fått kontroll över de flesta provinserna i Siam och hans militära framgångar var naturligtvis oroande för burmeserna. De första sju åren av sin regeringstid var kung Taksin själv ute som fältherre tillsammans med general Chakri och general Surasi.

Därefter slog han sig ner i Thonburi omkring 1775, för att regera landet, och lät de båda bröderna sköta krigandet. General Surasi slogs så bra att burmeserna gav honom smeknamnet "Tigern." Det skulle så småningom visa sig att Taksin var mera lämpad som fältherre än som regent. 


Stavningsvarianter;

Posuphala; Posuphalaupala, Bo Supala, Bo Supia, Tho Po.

Phraya Phichai Dap Hak; Phraya Phichai Daab Hak, Phraya Pichai Dabhak, Phraya Pichai Darb-Huk.

Thong Di; Choi จ้อย, Nai Thong Di นายทองด, Thongdee.

Achan; Arjarn.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-05, 10.15
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.