Ayutthaya - Ayutthayas fall
Kung Taksin (r. 1767-1782)

Liksom tidigare i Siams historia visade det sig att det fanns duktiga framträdande personligheter då allt såg som mörkast ut. De två mest framträdande personerna i landets fortsatta historia blev förutom Phraya Taksin hans vapenbröder Thong Duang ทองด้วง (20 mars 1737-7 september 1809) och Bunma บุญมา (1 november 1744-3 november 1803).

(Alternativ levnadstid för Bunma; 8 september 1743-3 november 1803.)

Sin สิน, eller Taksin som han senare blev känd som, var född i Ayutthaya den 17 april 1734, under kung Borommakots regeringstid. Hans far var en kines vid namn Yong Saetae หยง แซ่แต้, som tillhörde en släkt som flytt från Shantou (San-thow) ซ่านโถว i den sydöstligaste delen av Guangdongprovinsen i Kina och invandrat till Ayutthaya.

För den intresserade kan jag berätta att Shantous gamla namn var Swatow.

Yong Saetae var anställd i kunglig tjänst och övervakade ett legalt spelmonopol i Ayutthaya som skatteindrivare. Han hade gift sig med en siamesiska vid namn Nok Iang นกเอี้ยง (?-1774).

Observera att man ibland ser namnet Hai Hong ไหฮอง (eller ไห ฮอง) istället för Yong Saetae. Men Hai Hong är enligt historikern Nidhi Eoseewong (Nithi Ioaosiwong) นิธิ เอียวศรีวงศ์ (8 maj 1940-) inte något personnamn utan ett platsnamn i Kina.


(Nidhi Eoseewong)

Angående Sins barndom finns en mängd fabler och litet motsägelsefulla berättelser. Här kommer en sammanfattning;

Tre eller sju dagar efter att Sin fötts, beroende på källan, hittade man en stor orm som rullat ihop sig hos honom i hans bädd. Skrämda av detta omen lämnades Sin till ett kloster där munkarna tog hand om honom och gav honom namnet Sin. Men enligt en annan källa skall han ha hamnat i klostret sju år gammal. Med tiden skall han ha påbörjat en militär träning.

Det finns varianter på ormhistorien som säger att ormen inte bara lagt sig hos Sin utan hade lindat sig runt Sins kropp. Detta tolkade hans pappa som ett dåligt omen. Han ville därför döda sonen, men övertalades av sin fru och mamman att skona honom. Kompromissen blev att adoptera bort honom.

Andra tolkade istället händelsen med ormen som ett gott omen, då ormen inte bitit Sin. Det måste därför ha varit något speciellt med denne pojke, vilket det också skulle visa sig vara.

En annan källa talar om att en adelsfamilj, som bodde nära Sins familj, ville ta hand om honom då han föddes. Så småningom adopterade de honom också. Genom denna adelsmans inflytande hamnade Sin så småningom i kunglig tjänst, först som domare och sedan som kavalleriofficer där han steg snabbt i graderna.

En annan källa talar om att en adelsfamilj som bodde intill dem ville ta hand om Sin då han föddes. Så småningom adopterade de honom också. Genom denna adelsmans inflytande hamnade Sin så småningom i kunglig tjänst under kung Borommakot. En källa säger att han först blev domare och sedan kavalleriofficer där han steg snabbt i graderna.

En annan källa säger att Chaophraya Chakri, som var samuhanayok (premiärminister) under kung Borommakots regeringstid, skulle ha imponerats av pojken och ville adoptera honom. Samma källa säger att det var Chaophraya Chakri som gav honom namnet Sin, vilket kan översättas till pengar eller skatt.

Sin, Thong Duang och Bunma hamnande sedan i samma kloster som unga. Detta är omtalat mera utförligt längre fram i artikeln "General Chakri och general Surasi." Enligt en källa finns det bevis för att Sin efter sin tid i templet skall ha arbetat som handelsman, innan han blev anställd i kunglig tjänst.

Sin växte upp som tvåspråkig och talade både thai och teochew, vilket skulle få stor betydelse för hur det gick för honom senare i livet.

1762 blev Sin viceguvernör i Tak, under kung Suriyat Amarins regeringstid. Då den dåvarande guvernören av Tak dog blev Sin, 30 år gammal 1764, utsedd till ny guvernör av Tak och adlad till Phraya. Det var då som hans vänner och följeslagare började kalla honom Phraya Taksin (Phraya Tak + personnamnet Sin = Taksin). Men hans officiella titel var Phraya Tak.

Förmodligen hade Phraya Tak redan tidigt utmärkt sig i militär tjänst för kung Suriyat Amarin. Kungen hade nämligen fattat tycke för honom och utnämnde honom till guvernör av Kamphaengphet (Chao Müang Kamphaengphet) เจ้าเมืองกำแพงเพชร i samband med Burmas angrepp på Ayutthaya.

Vi har redan berättat att Taksin befann sig i Chanthaburi en tid efter Ayutthayas fall. Patriotiska siameser sökte sig till honom och på ett halvt års tid byggde han upp en vältränad armé på omkring 5 000 man.

Taksin inledde nu ett gerillakrig mot burmeserna där han systematiskt angrep deras garnisoner i landet. I Chonburi samlade Taksin ihop en flotta på 100 båtar som seglade till Chaophrayaflodens mynning och vidare upp till Thonburi ธนบุรี och i oktober 1767 erövrades denna stad.

Det finns dock andra källor som säger att Taksin intog Thonburi först den 6 november 1767.

Enligt sägnen kom Taksin till Thonburi i gryningen en oktoberdag och döpte om ett tidigare tempel vid namn Wat Makok วัดมะกอก till Wat Chaeng วัดแจ้ง. Wat Chaeng har senare blivit känt som Wat Arun. Samtidigt skall Taksin ha bestämt att Thonburi skulle bli rikets nya huvudstad.

(Se längre fram i ”Ayutthaya,” ”Ayutthayas fall,” artikeln ”Thonburi blir Siams nya huvudstad.”)

Burmeserna hade utnämnt en peguan och general vid namn Suki สุกี้ (eller Nai Thong Suk นายทองสุก) för att försvara det erövrade Siam och han hade stationerat sig vid Pho Sam Ton โพธิ์สามต้น, i nuvarande distriktet Bang Pahan บางปะหัน, norr om Ayutthaya.

Suki var också ansvarig för att skaffa arbetskraft och skatteinkomster till Burma. Den siamesiska befolkningen betraktades som krigsfångar och Suki våldförde sig på områdets kvinnor.

Men med tanke på den blygsamma styrka som lämnats kvar under general Suki verkar burmeserna inte ha haft några allvarligare ambitioner om att behålla kontrollen över Ayutthaya. Burmeserna verkade istället ha vänt sin uppmärksamhet mot den norra delen av sitt rike som snart skulle bli hotat av en kinesisk invasion.

En siamesisk överlöpare vid namn Nai Thong In นายทองอินทร์, som burmeserna installerat som guvernör, gjordes ansvarig för krigsfångarna och han tvingade många av dessa att assistera de burmesiska styrkorna. Burmeserna hade också beordrat honom att motstå eventuella siamesiska motattacker.

Efter att ha intagit Thonburi tog sig Taksin vidare mot Ayutthaya och besegrade i november 1768 general Suki och den burmesiska garnisonen som var stationerad där. Suki lär själv ha blivit dödad då Ayutthaya återerövrades.

Nai Thong In övergav sig till Taksin, men blev trots detta avrättad. Denna seger skulle bli början på slutet av burmesernas ockupation av Siam. Efter detta vågade allt fler siameser sig fram från sina gömställen för att slå sig samman med Taksin.

De bad nu också sin ledare att bli deras kung. Taksin lät därför utropa sig själv till kung Somdet Phra Chao Krung Thonburi สมเด็จพระเจ้ากรุงธนบุรี (r. 28 december 1767-6 april 1782). För enkelhetens skull fortsätter vi att kalla honom kung Taksin.

Hans officiella titel blev Boromraja IV (Somdet Phra Borommaracha IV) สมเด็จพระบรมราชาที่ 4 och även Phra Sri Sanphet (Somdet Phra Si Sanphet) สมเด็จพระศรีสรรเพชญ์.

Taksin var djupt respekterad bland sina undersåtar och hans generösa penninggåvor till folket ökade på hans popularitet och rykte som hjälte.

Bidragande till Taksins framgångar var det stöd han fick från de kinesiska handelsmännen. Detta berodde förmodligen på hans fars kinesiska härstamning. Kineserna försåg Taksin och hans soldater med matvaror och annat nödvändigt för att kunna föra krig. Detta hade stor betydelse för Taksin i hans ambitioner om att bygga upp sin nya stat.

En samtida har skrivit om situationen under den hungersnöd som rådde i riket 1767-1768;

"Taksin visade sin godhet. De behövande var inte utblottade längre. Den kungliga skattkammaren öppnades för att minska deras nöd."

"Mot kontanter försåg utlänningar dem med de produkter som jorden inte velat ge dem. Usurpatorn [Taksin] rättfärdigade sina krav [på att bli kung] genom sin godhet."

"Missförhållanden rättades till, säkerheten för människors egendom och den personliga säkerheten återställdes, och missdådare straffades å det grövsta."

"Lagar som ingen klagade på ersatte den godtyckliga makt som förr eller senare orsakar uppror. Genom att stå som garant för den inre ordningen kunde han befästa sin ställning och ingen som tog del av det ökande välståndet kunde kräva sin rätt till tronen."

Under tiden återtog burmeserna sina tidigare förlorade landområden i södra Burma, inklusive Mergui, som förlorade sin betydelse som handelscentrum då siameserna mist staden. Idag är Mergui bara en liten sömnig kuststad.

Efter Ayutthayas fall 1767 hade burmeserna faktiskt bara makt och inflytande i Ayutthaya och de omgivande provinserna. Provinserna utanför burmesernas räckvidd hade därför förklarat sig självständiga.

1768, efter att kung Taksin hade etablerat sig i sin nya huvudstad i Thonburi (se nästa artikel), fortsatte han sina försök att återupprätta det gamla siamesiska riket. Först var han tvungen att besegra sina fyra stora rivaler på hemmaplan, men det började med ett misslyckat anfall mot guvernören i Phitsanulok i maj 1768.

I slutet av 1768 var Taksin emellertid mera framgångsrik och besegrade sin rival Chao Phimai. Förmodligen blev Chao Phimai halshuggen.

Tidigt 1769 skickade Taksin en armé till Kambodja som annekterade Battambang och Siem Reap. Senare under 1769 kuvades Nakhon Si Thammarat.

Den självutnämnde kungen här accepterade att bli degraderad till guvernör och förläts, men Taksins vapenbröder Thong Duang och hans bror Bunma skulle ofta få bege sig dit för att hålla ordning på honom.

Taksin gjorde också ett misslyckat försök att återfå kontrollen över Chiang Mai 1769.

I mitten av 1770 lyckades ett nytt försök att erövra Phitsanulok och även Chao Phra Fang kuvades. På tre år hade Taksin därmed i princip återställt det gamla Ayutthayarikets gränser.

I mitten av 1770 attackerades de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi av vietnamesiska styrkor från det vietnamkontrollerade Kambodja. Taksin svarade med att invadera Kambodja. Detta är beskrivet mera i detalj i artikeln "Krig mot Kambodja och Vietnam" längre fram i detta avsnitt.

Kung Siribunyasarn av Vientiane var imponerad över hur Siam hade återhämtat sig efter Ayutthayas fall 1767. Samtidigt var han rädd för ett hämndlystet Luang Prabang eftersom Burma inte skulle kunna komma till hans hjälp, då riket var upptaget med krig mot både Siam och Kina.

(Se även ”Ayutthaya,” ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet.”)

Därför skrev han ett brev till kung Taksin, daterat den 6 april 1770, där han föreslog en allians. Taksin tyckte det var en god idé och skrev ett svarsbrev i april 1771 där han bekräftade en pakt mellan Siam och Vientiane och dessutom uttryckte sig; ”dina fiender kommer att betraktas som våra egna."

Taksin förklarade också att han tänkte skicka trupper mot Chiang Mai och antydde att en gåva på 300 hästar skulle vara uppskattad. Korrespondensen avbröts härefter då siameserna blev upptagna av nya krig.

En källa säger att två år efter Taksins kröning påbörjades ett krig mot Vietnam beroende på den vietnamesiska kontrollen över Kambodja. (Läs mera om detta litet längre fram i artikeln "Krig mot Kambodja och Vietnam.")

Men det finns också en källa som säger att den kambodjanske kungen Ang Ton (Outey II) nekat att betala tribut till Siam, då han menade att Taksin bara var en vanlig kines ur folket och inte likvärdig med honom själv.

Det tidigare omtalade fredstraktatet vid Kaungton 1770 avslutade burmesernas krig mot kineserna, vilket innebar att burmanerna återigen kunde ta sig an sina intressen i öster. 


Stavningsvarianter;

Thong Duang; Thongduang, Tong-duang.

Bunma; Boonma, Boon-Ma.

Sin; Sihn.

Yong Saetae; Khun Phat ขุนพัฒน์, Khun Phat Naiakon, Khun Phai Nai-Akon, Tai Ong, Tae Haihong Saetea.

Shantou; Santow.

Swatow; Sua-thao ซัวเท้า, ซัวเถา.

Nok Iang; Iang เอี้ยง, Krom Phra Thephamat กรมพระเทพามาตย์, Nang Nok Iang นางนกเอี้ยง, Nokaieng, Nok-Iang, Nok-iang. Nok-Lang, Nok Lang, Somdet Krom Phra Phithak Thephamat. Stavningarna med L är uppenbart ett misstag!

Hai Hong; Nai Hai Hong นายไหฮอง, Hai Phoeng ไห่เฟิง, Hai-Hong, Haihong, ไฮ้ฮง.

Nidhi Eoseewong; Nithi Aeusrivongse.

Wat Chaeng; Wat Jaeng.

Suki; Panaikong, Phanaikong, Sugyi.

Pho Sam Ton; Kai Boe Sarm Ton, Phosamton, Posamton, Three Bo Tree (Camp).

Bang Pahan; Amphoe Bang Pahan อำเภอบางปะหัน.

Nai Thong In; Jao Thong Inn, Thong-in.

Boromraja IV; Boromraja IV Mahraj, Phra Borom No Phuthangkun Chao พระบรมหน่อพุทธางกูรเจ้า, Soen Soen Sin เซิ้นเซิ้นซิน, Somdej Phraboromraja IV, Somdet Phra Chao Taksin Maharat สมเด็จพระเจ้าตากสินมหาราช, Somdet Phra Sayam Yot Yokha Wachon? สมเด็จพระสยามยอดโยคาวจร, Somdet Phrachao Taksin Maha Rat สมเด็จพระเจ้าตากสินมหาราช, Somdet Phra Taksin Maha Raj.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-04, 18.40
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.