Ayutthaya - Siam isolerar sig från väst
Händelser i Burma

I Burma hade Toungoodynastin gradvis börjat försvagas. Styrkor från Manipur, väster om floden Chindwin (Maenam Chinwin) แม่น้ำชินวิน, hade börjat genomföra attacker mot Ava redan 1724 och dessa ökade i antal under 1730-talet. 1738 nådde styrkor från Manipur ända fram till Avas omedelbara närhet.

Chiang Mai hade revolterat 1727 och Ava hade inte kunnat återerövra de södra delarna av Lan Na. Avariket hade heller inte kunnat göra något då Kina annekterade de norra shanstaterna på 1730-talet.

Då Avakungarna fick allt svårare att freda sig passade monfolket i söder på att revoltera 1738, vilket slutligen resulterade i ett självständig monkungarike i Pegu 1740.

Ava gjorde några tafatta försök att återställa ordningen i söder utan att lyckas. Ett burmesiskt motanfall 1743 ledde dock till att monfolket förlorade hamnstaden Syriam.

Under kung Borommakots regeringstid återupptogs kontakterna med Burma, efter att ha varit i det närmaste obefintliga de föregående hundra åren.

1744 skickade kung Mahadhammaraza Dipadi (Phra Chao Mahathammaracha Thibodi) พระเจ้ามหาธรรมราชาธิบดี av Ava (r. 14 november 1733-22 mars 1752) en delegation till Siam. Skenbart för att tacka kung Borommakot för hans vänliga behandling av de burmesiska guvernörerna av Martaban och Tavoy som flytt till Siam då monfoket revolterade mot det burmesiska styret 1738.

Men den verkliga anledningen var att motverka en möjlig allians mellan Ayutthaya och Pegu, även om en sådan utveckling inte var trolig. Den burmesiska delegationen fick ett mycket värdigt mottagande. Borommakot skickade sedan en artig svarsmission till Ava 1745 med en rad fina gåvor och höll därefter ett skarpt öga på händelser vid gränsen.

Liksom under tidigare århundraden hade Ayutthayas brist på arbetskraft hjälpts upp av flyktingar från Burma och de siamesiska kungarna ville inte hjälpa till att stärka en självständig monstat och därmed riskera att mista dessa välbehövliga flyktingar.

Andra källor menar att kungen av Ava bad om siamesisk hjälp för att kuva det upproriska monfolket i Pegu. Om en direkt hjälp inte var möjlig hoppades Mahadhammaraza Dipadi på siamesernas neutralitet.

Då kung Smim Htaw Buddhaketi (Saming Tho Phutthaket) สมิงทอพุทธเกตุ (r. 8 december 1740-januari 1747) av Pegu blev avsatt och flydde till Ayutthaya 1750 fängslades han och skickades så småningom i exil till Kina. Han hade efterträtts av Binnya Dala (Phra Chao Phinya Thala) พระเจ้าพินยะทาลา (januari 1747-6 maj 1757).

Det pågick ett lågintensivt krig mellan Ava och Pegu fram till 1751. Men 1752 vände sig monfolket med full kraft mot norr. Innan dess hade man lyckats återerövra Syriam. Monfolket trängde allt djupare in i övre Burma och de erövrade Prome och Toungoo. Till sist var man framme vid Ava som intogs den 23 mars 1752.

(Det finns andra källor som säger att Ava intogs i april månad.)

Enligt en källa hjälpte fransmän till under monfolkets erövring av Ava.

Mahadhammaraza Dipadi fördes till Pegu där han blev avrättad två år senare 1754. Han blev den siste kungen av Toungoodynastin, som etablerats 1486.

Under sina strider mot Ava hade monfolket använt sig av skjutvapen som levererats av det franska Ostindiska kompaniet och de hade också fått hjälp av holländska och portugisiska legosoldater.

Men liksom tidigare, som burmeserna hade gjort på 1500-talet, visade de en enastående förmåga att återhämta sig. Återhämtandet var aggressivt och snabbt och skulle snart hota alla grannriken.

Det burmesiska motståndet på landsbygden nordväst om Ava hade samlats runt en stark personlighet i Shwebo. Runt mitten av 1752, samma år som Ava fallit, hade han redan skaffat sig vida ryktbarhet i regionen. Denne man var kung Alaungpaya (Phra Chao Alongphaya) พระเจ้าอลองพญา (r. 29 februari 1752-11 maj 1760).

Han blev grundare av Alaungpayadynastin (Ratchawong Alongphaya) ราชวงศ์อลองพญา, eller Konbaungdynastin (Ratchawong Khongbong) ราชวงศ์คองบอง, som den också kallas. Denna dynasti skulle vara fram till 1885. Alaungpaya var född den 24 augusti 1714.

När Alaungpaya redan 1753 såg ut att vara beredd att attackera det av monfolket ockuperade Ava lämnade dessa i all hast staden samma år och flydde söderut. Därefter drevs de även bort från Prome och Alaungpaya motstod ett försök från monfolket att återerövra staden 1755.

De burmesiska styrkorna ryckte samma år vidare söderut till monfiskebyn Dagon (Ta-kong) ตะโก้ง, som döptes om till Yangon. Yangon blev senare Burmas huvudstad. Därefter återerövrades Syriam 1756, som jämnades med marken och monfolkets huvudstad Pegu föll 1757.

Binnya Dala togs till fånga och förblev i fångenskap ända till 1774 då han avrättades av Alaungpayas son Hsinbyushin. (Det kommer mer om honom litet längre fram!)

Burmeserna påbörjade nu en systematisk förföljelse av monfolket och de drabbades av massmord där inte ens lärda munkar, gravida kvinnor eller barn skonades.

Mängder av människor brändes till döds och enbart i huvudstaden Pegu massakrerades 3 000 munkar. Även på landsbygden mördades tusentals munkar och burmesiska munkar tog över deras gamla kloster.

Det mesta av monfolkets litteratur, som var skrivet på palmblad, fördärvades av burmeserna och monspråket förbjöds.

Befolkningen plundrades på sina ägodelar och deras hem brändes över hela landet och de som kunde flydde längre söderut till Tenasserim och österut in i Siam. De mon som undgick att mördas drabbades av förtryck och förslavades.

Efter detta skulle monfolket aldrig mer lyckas skapa något eget självständigt rike. Tyvärr har burmesernas förtryck av monfolket fortsatt ända fram till våra dagar.

Efter att ha krossat monfolket tog den aggressive Alaungpaya hämnd på Manipur. Han ockuperade Imphal (Imphan) อิมผาล och deporterade tusentals människor härifrån.

Ännu en gång hade hela övre och nedre Burma förenats under en gemensam härskare. Det som kallas "det Tredje burmesiska imperiet” var nu ett faktum.

Fransmännen hade allierat sig med monfolket och Alaungpaya var därför angelägen om att få brittiskt stöd. 1757 ingicks ett traktat med det brittiska Ostindiska kompaniet som gavs generösa handelsprivilegier. Men kompaniet, som befann sig i krig med fransmännen i Indien, hade inte lust att skapa en andra front i Burma.

I oktober 1759 massakrerade plötsligt Alaungpayas trupper brittiska handelsmän på ön Negrais (Hainggyi Kyun). Som skäl för angreppet angavs att de skulle ha understött en lokal revolt. Efter detta upphörde kontakterna med britterna. 


Stavningsvarianter;

Smim Htaw Buddhaketi; Saming To สมิงหตอ, Samin Tho Phutthiket สมินธอพุทธิเกตุ, Sming Htaw Buddhaketi, Srim Htaw Buddhaketi.

Binnya Dala; Binnya (Phya) Dala, Binya Dala, Binya Thala บินยาทะละ.

Alaungpaya; Alaung-hpaya, Alaunghpaya, Alaung Min Tayar, Alaung Paya, Alaungpaya, Alaungphaya, Alaungphra, Alaung Phra, Alaungsaya, Alompra, Alongpaya, Aungzeya, Phra Chao Alongphaya พระเจ้าอลองพญา, U Aung Zaya, U Aungzeya.

Konbaung; Gonbaung, Konebaung, Ratchawong Khonbong ราชวงศ์คนบอง.

Dagon; Ta-koeng ตะเกิง.

Negrais; Haingyi Kyun, ไฮ่ง์จี้ไอแลนด์.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-12, 19.11
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.