Ayutthaya - Siam isolerar sig från väst
Händelser i laostaterna på 1700-talet

Då är det dags att berätta litet om utvecklingen i laostaterna; Efter kung Ong Longs död hade Siribunyasarn (Phra Chao Siribunyasan) พระเจ้าสิริบุญสาร (r. 1760-1778) satts på tronen i Vientiane. Men här talar thailändska Wikipedia om en Chao Uparat เจ้าอุปราช (Thao Nong ท้าวนอง) som regerade 1740-1751! Först därefter kommer Siribunyasarn med regeringstiden 1751-1779.

Det var tack vare stöd från två mäktiga ämbetsmän, vid namn Chao Phra Wo เจ้าพระวอ och Chao Phra Ta เจ้าพระตา, som Siribunyasarn hade lyckats erövra tronen. Siribunyasarn som också är känd under namnet Ong Boun (Chao Ong Bun) เจ้าองค์บุญ, var liksom sin föregångare en son till den tidigare kungen Setthathirath II (Sai Ong Hue).

Wo och Ta skulle få betydelse för både Vientianes, Champasaks och flera provinshuvudstäders historia, i nordöstra nuvarande Thailand. Det finns en mängd legender om deras förehavanden, men följande är gemensamt i alla; Till gengäld för sitt stöd för kung Siribunyasarn bad de två om att utnämnas till höga positioner. Men då de inte var av kungligt blod vägrade Siribunyasarn att uppfylla deras önskemål.

Wo och Ta lämnade därför Vientiane, korsade Mekongfloden och tog sig till Nong Bua Lamphu หนองบัวลำภู, nära Udon i nordöstra nuvarande Thailand. Här grundade de därefter sina egna självständiga furstendömen.


(Karta över provinsen Nong Bua Lamphu)

En version av legenderna hävdar att de blev ytterligare förnärmade då Siribunyasarn bad om Tas dotters hand som vanlig bihustru. I vilket fall som helst skulle Wo och Tas politiska ambitioner och Siribunyasarns önskan om att eliminera de två orsaka en rad allvarliga händelser.

Efter tre års oregelbundna strider mellan Nong Bua Lamphu och Vientiane bad Wo och Ta om hjälp från burmeserna. Burmeserna skickade då en styrka från Chiang Mai för att hjälpa dem. Men på vägen dit sökte ämbetsmän från Vientiane upp dem och lyckades övertala dem att istället attackera Nong Bua Lamphu! Efter en kort strid dödades Ta och staden intogs, men Wo lyckades fly till Champasak med en del av sina följeslagare.

De burmesiska styrkorna återvände till Chiang Mai efter att ha hämtat några av Siribunyasarns barn och hovämbetsmän som gisslan. Detta för att försäkra sig om att Vientiane skulle uppföra sig väl med tanke på burmesiska planer om en snar invasion av Siam.

Det verkar som om burmeserna bad Vientiane att attackera Nakhon Ratchasima som förberedelse inför deras kommande invasion av Ayutthaya. Därefter stod Luang Prabang på tur för en burmesisk attack. Förmodligen anstiftat av kung Siribunyasarn, som hade skickat ett brev till Hsinbyushin där han förklarade sig villig att hjälpa till att kuva sin rival i norr.

I slutet av 1764 begav sig den burmesiske generalen Ne Myo Thihapate (Nemiao Sihabodi) เนเมียวสีหบดี mot Luang Prabang, från sin bas i Nan, där han hade tillbringat regntiden. Trupper från Vientiane lär ha deltagit i anfallet och i mars 1765 var Luang Prabang besegrat. Burmeserna tog också kunglig gisslan från Luang Prabang, för att försäkra sig om rikets lojalitet.

Så här såg tronföljden ut i Luang Prabang efter kung Inthasom;

Kung Inthaphom (Chao Inthaphrom) เจ้าอินทพรหม (r. 1749) regerade i 8 månader efter sin far kung Inthasoms död. Han var den äldste överlevande sonen. Thailändska Wikipedia säger att han regerade 1749-1750. Inthaphom efterträddes i sin tur av sin bror Sotika Koumane (Chao Chotika) เจ้าโชติกะ (r. 1749-1768). Kungaföljden i Luang Prabang fortsätter i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Laos.”

Kungariket, eller furstendömet, Champasak verkar ha varit drabbat av kronisk inre politisk oro. Kung Soysisamut (Nokasad) av Champasak hade efterträtts av sin äldste son som blev till kung Sayakumane (Chao Chaiyakuman) เจ้าไชยกุมาร (r. 1737-1791). Han var född 1710 i Vientiane.

Sayakumane verkar ha varit i ständig konflikt med sin bror och vicekung (Maha Uparat eller Chao Uparat เจ้าอุปราช) Thammathewo (Chao Thammathewo) เจ้าธัมมเทโว (tidigt 1700-tal-1768) och 1758 samlade vicekungen en armé och attackerade Champasak.

Sayakumane flydde till byn Don Mot Daeng ดอนมดแดง nära dagens Ubon Ratchathani. Thammathewo hindrades i sin avsikt att förfölja regenten endast genom deras mödrars och munkars medling. De lyckades lösa bråket och Sayakumane återvände faktiskt till sina plikter i huvudstaden.

På mitten av 1700-talet kunde varken Lan Na eller det splittrade Lan Xang jämföra sig med Ayutthaya i styrka. Det som dessa riken saknade, och som Ayutthaya hade, var en elit av väletablerade familjer som var fast beslutna att arbeta för ett självständigt rike. Denna elit hade en gemensam kultur, värderingar och ekonomiska intressen.

Ayutthayas byråkrati var mer förfinad än Lan Nas och laostaternas. Hovet såg till att eliten i byråkratin fick hög levnadsstandard genom att de kunde utnyttja bönder som hoveriarbetare, genom sina skatteinkomster och genom de inkomster som den siamesiska regimen fick genom den internationella handeln.

Genom sina internationella kontakter var Ayutthaya mera kosmopolitiskt och bättre rustat att klara kommande attacker från Burma. Ayutthaya var också berett på att utvidga sitt territorium på bekostnad av Lan Na och det gamla Lan Xang.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Siribunyasarn; Bunsan, Chao Thammathewong เจ้าธรรมเทวงศ์, Phrachao Siribounyasan, Setthathirath III, Silibunyasan, Siriboonsarn, Siribunyasarn, Xaiya Setthathirath III.
Alternativ regeringstid för Siribunyasarn; 1767-1778.

Chao Phra Wo; Chao Phra Wor, Phra Vor.

Chao Phra Ta; Phra Chao Ta.

Ong Boun; Bunsan, Chao Ong Bun เจ้าองค์บุญ.

Nong Bua Lamphu; Nakhon Khüan Khan Kap Kaeo Bua Ban นครเขื่อนขันธ์กาบแก้วบัวบาน (gammalt namn), Nong-Bua-Lamphu, หนองบัวลุ่มภู.

Ne Myo Thihapate; Nemiewsihabodi, Ne Myo Thihapate, Thihapatei, Nemyo Thihapte, Thihapatei.

Inthaphom; Inta Pom.

Sotika Koumane; Sotika-Koumane, Sotika Kuman, Xotika.
Alternativ regeringstid för Sotika Koumane; 1750-1771, 1764-1771.

Sayakumane; Jaya Kumara, Pha Photi Chao, Phra Chao Ong Luang Chaiyakuman พระเจ้าองค์หลวงไชยกุมาร, Sainyakuman, Sayakoummane, Saiyakuman, Saya Kuman, Saya Kumane, Somdet Phra Chao Chaiyakuman สมเด็จพระเจ้าไชยกุมาร, Somdet Phra Phutthachao Ong Luang Chaiyakuman สมเด็จพระพุทธเจ้าองค์หลวงไชยกุมาร. Alternativ regeringstid för Sayakumane; 1738-1791.
Alternativ regeringstid för Sayakumane; 1738-1791.

Thammathewo; Tammatevo Pudisatkhattinarat.

Don Mot Daeng; Don Motdaeng, Don Mote Daeng.

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-02-29, 14.32
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.