Ayutthaya - Siam isolerar sig från väst
Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet

Chiang Mais regent, regenten av Phrae, hade efterträtts av burmesen Ingsemang (r. 1672-1675) som också kallas för vicekung Uengsae av Ava (Uparat Üngsae) อุปราชอึ้งแซะ. Han efterträddes i sin tur av burmesen Chephutarai เจพูตราย (r. 1675-1707), eller Cheputarai, som i sin tur efterträddes av burmesen Mangraenara มังแรนร่า (r. 1707-1727).

1727 uppstod ett uppror i Chiang Mai mot burmesernas höga skatter. En man vid namn Thep Sing เทพสิงห์ från Müang Yuam samlade en stor skara anhängare på landsbygden och han betraktades som en phu mi bun, eller en helig man med övernaturliga krafter.

Han utmanade därefter Mangraenara i Chiang Mai och tog sig in i staden och lät mörda honom.

Men Thep Sing regerade bara i staden någon månad 1727 innan burmeserna i regionen fick assistans av en man som kallas Chao Ong Nok เจ้าองค์นก i Chiang Mais krönika. Han var en lueprins från Chiang Hung, som redan hade en lång karriär i laovärlden bakom sig och hade till och med varit kung i Luang Prabang!

Burmeserna och Chao Ong Nok tvingade Thep Sing på flykten och Chao Ong Nok placerades på tronen i Chiang Mai som kung Ong Kham (Chao Ong Kham) เจ้าองค์คำ (r. 1727-1759). Men det skulle visa sig att heller inte han ville låta sig domineras av burmeserna.

Ong Kham blev utsatt för burmesiska attacker och flera kuppförsök under sin 32 år långa regeringstid. Men han klarade utmaningarna tack vare ett växande stöd från adeln och befolkningen, som såg honom som en effektiv ledare kapabel att förhindra ett burmesiskt maktövertagande.

Men man skall ha klart för sig att det Chiang Mai som Ong Kham regerade över bara var en skugga av Mangrais forna Lan Na. Burmeserna fortsatte att vara starka i Chiang Saen och dess underlydande städer såsom Phrae, Nan, Phayao, Lampang, Fang, Si Satchanalai, Chiang Khong och Thoen เถิณ. I praktiken kontrollerade Ong Kham bara Pingdalen runt Chiang Mai.

På 1740-talet började Burmas makt att avta. Monfolket i Pegu hade, som tidigare omtalat, förklarat sig självständiga 1740 och drog ut i krig mot burmesernas Ava. Ong Kham visade sitt stöd till monfolket genom att skicka en dotter till Pegus regent.

Då Ava dukade under för peruanerna 1752 passade en rad olika etniska grupper på att revoltera i Chiang Saen. Då Ong Kham dog i oktober 1759 fanns det illavarslande tecken på att taivärlden hotades av ett nytt kraftfullt Burma. Ny regent i Chiang Mai blev Ong Khams son Ong Chan องค์ชันทร์ (r. 1759-1761).

Snart hade Chan ställt till med problem för sig själv. Då det var oroligt i Burma passade han nämligen på att anfalla den burmesiska garnisonen i Chiang Saen, vilket ledde till en kedjereaktion av uppror i riket.

Chan blev till sist avsatt av sin egen bror 1761. Men han tog inte själv makten utan bad en munk vid namn Khi Hut (Chao Khi Hut) เจ้าขี้หุด (r. 27 april 1761-1762) att lämna munklivet och ta över som ny regent i Chiang Mai.

(I andra källor kallas han Chao Khihut เจ้าขี้หุด och sägs ha regerat fram till 1763.)

Svaret på upproret i Chiang Mai kom med enorm kraft under kung Hsinbyushin av Ava (Phra Chao Sengphayucheng) พระเจ้าเซงพยูเชง (r. 28 november 1763-10 juni 1776). Den tidigare kungen Naungdawgyi, som var en äldre bror till Hsinbyushin, hade dött den 28 november 1763 endast 29 år gammal.

Hsinbyushin var född den 12 september 1736 och därmed 27 år gammal då han blev den tredje kungen i Konbaungdynastin.

Hsinbyushin kallas också Maung Ywa (Phra Chao Mangra) พระเจ้ามังระ i Thailands historia och Sengphayucheng (Phra Chao Sengphayucheng) พระเจ้าเซงพะยูเชง i Burmas historia.

Lan Na invaderades från två håll 1764. En armé på 30 000 man anföll Chiang Rai och övre Mekong och en andra armé Chiang Mai och inom några få månader hade burmeserna kuvat hela Lan Na.

Enligt Chiang Mais krönika fördes den tidigare regenten Chan och ett stort antal krigsfångar till Ava. Chiang Mai hade bett Ayutthaya om hjälp som också skickade en armé, under Phraya Phitsanulok, men den kom för sent och blev aldrig inblandad i direkta strider med burmeserna.

Återigen lyckades Burma sätta en burmes på Chiang Mais tron. Hans namn var Abhayagamani (Aphaiyakhamini) อภัยคามินี (r. 1762-1768). Men han hade bara suttit på tronen i omkring ett år då han störtades i ett lokalt uppror och flydde till Ava tillsammans med en viss Chai Kaeo ไชยแก้ว av Lampang.

(Alternativ regeringstid; 1763-1768.)

Då är det dags att berätta litet om utvecklingen i laostaterna;

Efter kung Ong Longs död hade Siribunyasarn (Phra Chao Siribunyasan) พระเจ้าสิริบุญสาร (r. 1760-1778) satts på tronen i Vientiane.

(Alternativ regeringstid; 1767-1778.)

Men här talar thailändska Wikipedia om en Chao Uparat เจ้าอุปราช (Thao Nong ท้าวนอง) som regerade 1740-1751! Först därefter kommer Siribunyasarn med regeringstiden 1751-1779.


(Laos omkring 1750)

Det var tack vare stöd från två mäktiga ämbetsmän, vid namn Chao Phra Wo เจ้าพระวอ och Chao Phra Ta เจ้าพระตา, som Siribunyasarn hade lyckats erövra tronen.

Siribunyasarn som också är känd under namnet Ong Boun (Chao Ong Bun) เจ้าองค์บุญ, var liksom sin föregångare en son till den tidigare kungen Setthathirath II (Sai Ong Hue).

Wo och Ta skulle få betydelse för både Vientianes, Champasaks och flera provinshuvudstäders historia, i nordöstra nuvarande Thailand.

Det finns en mängd legender om deras förehavanden, men följande är gemensamt i alla; Till gengäld för sitt stöd för kung Siribunyasarn bad de två om att utnämnas till höga positioner. Men då de inte var av kungligt blod vägrade Siribunyasarn att uppfylla deras önskemål.

Wo och Ta lämnade därför Vientiane, korsade Mekongfloden och tog sig till Nong Bua Lamphu หนองบัวลำภู, nära Udon i nordöstra nuvarande Thailand. Här grundade de därefter sina egna självständiga furstendömen.


(Karta över provinsen Nong Bua Lamphu)

En version av legenderna hävdar att de blev ytterligare förnärmade då Siribunyasarn bad om Tas dotters hand som vanlig bihustru. I vilket fall som helst skulle Wo och Tas politiska ambitioner och Siribunyasarns önskan om att eliminera de två orsaka en rad allvarliga händelser.

Efter tre års oregelbundna strider mellan Nong Bua Lamphu och Vientiane bad Wo och Ta om hjälp från burmeserna. Burmeserna skickade då en styrka från Chiang Mai för att hjälpa dem. Men på vägen dit sökte ämbetsmän från Vientiane upp dem och lyckades övertala dem att istället attackera Nong Bua Lamphu!

Efter en kort strid dödades Ta och staden intogs, men Wo lyckades fly till Champasak med en del av sina följeslagare.

De burmesiska styrkorna återvände till Chiang Mai efter att ha hämtat några av Siribunyasarns barn och hovämbetsmän som gisslan. Detta för att försäkra sig om att Vientiane skulle uppföra sig väl med tanke på burmesiska planer om en snar invasion av Siam.

Det verkar som om burmeserna bad Vientiane att attackera Nakhon Ratchasima som förberedelse inför deras kommande invasion av Ayutthaya.

Därefter stod Luang Prabang på tur för en burmesisk attack. Förmodligen anstiftat av kung Siribunyasarn, som hade skickat ett brev till Hsinbyushin där han förklarade sig villig att hjälpa till att kuva sin rival i norr.

I slutet av 1764 begav sig den burmesiske generalen Ne Myo Thihapate (Nemiao Sihabodi) เนเมียวสีหบดี mot Luang Prabang, från sin bas i Nan, där han hade tillbringat regntiden. Trupper från Vientiane lär ha deltagit i anfallet och i mars 1765 var Luang Prabang besegrat. Burmeserna tog också kunglig gisslan från Luang Prabang, för att försäkra sig om rikets lojalitet.

För den intresserade så var tronföljden i Luang Prabang, efter kung Inthasom, följande;

Kung Inthaphom (Chao Inthaphrom) เจ้าอินทพรหม (r. 1749) regerade i 8 månader efter sin far kung Inthasoms död. Han var den äldste överlevande sonen. Thailändska Wikipedia säger att han regerade 1749-1750.

Inthaphom efterträddes i sin tur av sin bror Sotika Koumane (Chao Chotika) เจ้าโชติกะ (r. 1749-1768). Men även här har thailändska Wikipedia den avvikande regeringstiden 1750-1771.

(Alternativ regeringstid; 1764-1771.)

Kungaföljden i Luang Prabang fortsätter i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Laos.”

Kungariket, eller furstendömet, Champasak verkar ha varit drabbat av kronisk inre politisk oro. Kung Soysisamut (Nokasad) av Champasak hade efterträtts av sin äldste son som blev till kung Sayakumane (Chao Chaiyakuman) เจ้าไชยกุมาร (r. 1737-1791). Han var född 1710 i Vientiane.

(Alternativ regeringstid; 1738-1791.)

Sayakumane verkar ha varit i ständig konflikt med sin bror och vicekung (Maha Uparat eller Chao Uparat เจ้าอุปราช) Thammathewo (Chao Thammathewo) เจ้าธัมมเทโว (tidigt 1700-tal-1768) och 1758 samlade vicekungen en armé och attackerade Champasak.

Sayakumane flydde till byn Don Mot Daeng ดอนมดแดง nära dagens Ubon Ratchathani. Thammathewo hindrades i sin avsikt att förfölja regenten endast genom deras mödrars och munkars medling. De lyckades lösa bråket och Sayakumane återvände faktiskt till sina plikter i huvudstaden.

På mitten av 1700-talet kunde varken Lan Na eller det splittrade Lan Xang jämföra sig med Ayutthaya i styrka. Det som dessa riken saknade, och som Ayutthaya hade, var en elit av väletablerade familjer som var fast beslutna att arbeta för ett självständigt rike. Denna elit hade en gemensam kultur, värderingar och ekonomiska intressen.

Ayutthayas byråkrati var mer förfinad än Lan Nas och laostaternas. Hovet såg till att eliten i byråkratin fick hög levnadsstandard genom att de kunde utnyttja bönder som hoveriarbetare, genom sina skatteinkomster och genom de inkomster som den siamesiska regimen fick genom den internationella handeln.

Genom sina internationella kontakter var Ayutthaya mera kosmopolitiskt och bättre rustat att klara kommande attacker från Burma. Ayutthaya var också berett på att utvidga sitt territorium på bekostnad av Lan Na och det gamla Lan Xang.


Stavningsvarianter;

Mangraenara; Min Rae Nara (i Chiang Mais krönika), Mang Raenara.

Thep Sing; Thepsingh, Thepphasing ,Thip?

Phu mi bun; Phu mi boun, phumibun, phu mi bun.

Ong Kham; Phra Chao Ong Kham, Chao Kham, Phra Chao Ho Kham พระเจ้าหอคำ?

Thoen; Müang Thoen เมืองเถิน, Tern.

Chan; Cao Can, Chao Chan, Cao Can?

Hsinbyushin; Chin Phayuchin ฉินพยูชิน, Hsinbyishin, Hsin-hpyu-shin, Hsinhpyushin, Phra Chao Sin Bu Chin พระเจ้าสินบูหชิน, Sinbyushin, Sin Byushin, Sin Byu Shin, Sinphayuchin สินพยุฉิ่น.

Abhayagamani; Abhaygamani, Aphayagamani, Chao Abhaya-Gamani, General Khamani, Phraya Khamini, Po Aphaikhamini โป่อภัยคามินี, Po Aphai Kamini.

Chai Kaeo; Chao Chai Kaeo.

Siribunyasarn; Chao Thammathewong เจ้าธรรมเทวงศ์, Phrachao Siribounyasan, Setthathirath III, Silibunyasan, Siriboonsarn, Siribunyasarn, Xaiya Setthathirath III.

Chao Phra Wo; Chao Phra Wor, Phra Vor.

Chao Phra Ta; Phra Chao Ta.

Ong Boun; Bunsan, Chao Ong Bun เจ้าองค์บุญ.

Nong Bua Lamphu; Nong-Bua-Lamphu, หนองบัวลุ่มภู.

Ne Myo Thihapate; Nemiewsihabodi, Ne Myo Thihapate, Thihapatei, Nemyo Thihapte, Thihapatei.

Inthaphom; Inta Pom.

Sotika Koumane; Sotika-Koumane, Sotika Kuman, Xotika.

Sayakumane; Jaya Kumara, Pha Photi Chao, Phra Chao Ong Luang Chaiyakuman พระเจ้าองค์หลวงไชยกุมาร, Sainyakuman, Sayakoummane, Saiyakuman, Saya Kuman, Saya Kumane, Somdet Phra Chao Chaiyakuman สมเด็จพระเจ้าไชยกุมาร, Somdet Phra Phuttha Chao Ong Luang Chaiyakuman สมเด็จพระพุทธเจ้าองค์หลวงไชยกุมาร.

Thammathewo; Tammatevo Pudisatkhattinarat.

Don Mot Daeng; Don Motdaeng, Don Mote Daeng.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-01, 18.11
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.