Ayutthaya - Samuel White
Samuel får anställning i siamesisk tjänst (1677)

Denna nya politik passade George White och hans frihandelsvänner utmärkt. Kusthandeln på Siam var vid denna tid av två slag; handelsmännens egen privata verksamhet och den kungliga siamesiska monopolhandeln.

Kungen hade monopol på all handel med elefanter, salpeter, tenn, betelnötter och väldoftande träslag och hade egna fartyg för export från Mergui. Dessa fartyg hade tidigare varit bemannade med indiska kaptener och besättningar, men den nya politiken öppnade nu möjligheter för kompaniets kaptener och engelsmän i allmänhet.

Samuel fick audiens hos kung Narai och utnämndes till kapten i den siamesiska handelsflottan. Som kapten på ett av kungens fartyg, med laster till det indiska riket Golkonda, fick Samuel en mycket fördelaktig position.

Förutom en mycket högre lön fanns det plats för egen last och därmed stora privata inkomster. Utnämnandet till kapten skapade lovande framtidsutsikter för den unge Samuel. Det bestämdes dock att Samuel skulle återvända till Madras och att en siamesisk agent formellt skulle be kompaniet om lov att få nyttja Samuels tjänster.

Förmodligen gav Samuel sig iväg från Ayutthaya i oktober 1677. Han seglade sedan från Mergui till Masulipatnam där kungens agent gjorde en formell begäran att få utnyttja Samuel i siamesisk tjänst, vilket beviljades.

Samuel flyttade därefter från Madras till Mergui med sin fru Mary och dottern Susan, som föddes vid denna tid. Vi vet ganska litet om var han bodde eller vad han sysslade med de första åren, men vi vet att han 1680 började frakta elefanter.

Handeln med elefanter mellan Indien och Siam var mycket gammal. Det pågick ständiga krig i Indien och i dessa krig har elefanter jämförts med moderna tiders tanks. Djunglerna i Siam var fyllda av elefanter och Siam ansågs vara ett rike med en stor reserv av dessa tjockhudingar.

Genom åren hade siameserna utvecklat stor skicklighet i att infånga dem och när de var tämjda fördes de till Tenasserim. Här lastades de ombord på stora flatbottnade båtar som fördes till Mergui med tidvattnet. Därifrån skickades de vidare med fartyg till Indien.

Det var inget lätt jobb att lasta elefanter som transporterades 14-26 åt gången, enligt en viss Thomas Bowrey (cirka 1650-1713), och fartygen måste vara mycket starka. Då elefanterna var säkert framme fick de var och en minst 70 bananträd för att återhämta sig efter de 16-20 dagarna till sjöss.

Samuel skötte sitt arbete så bra att han efter sina första två år i siamesisk tjänst ombads att fortsätta. Samuel var populär hos alla utom muslimerna och engelsmän både inom och utom kompaniet hade börjat tjäna pengar tack vare Samuels handelsverksamhet. 1679 besökte Samuel ännu en gång Ayutthaya, där han återigen träffade Constantine Phaulkon.

1680 blev Constantine, som tidigare nämnt, utnämnd till siamesisk ämbetsman med titeln Luang Wichayen och blev chef för utrikeshandeln. Detta gav honom administrativ kontroll över den kungliga monopolhandeln.

Constantine, som börjat närma sig fransmännen, visste att det skulle ta en viss tid att skapa goda kontakter med dem och under tiden beslöt han sig för att arbeta med en stab av duktiga engelsmän. De bästa förmågorna lockade han över från kompaniet med löften om höga löner och lysande framtidsutsikter.

En av dessa hade han redan, nämligen Samuel White, men brodern George hade återvänt hem till England omkring 1681.

I Mergui vågade muslimerna inte göra något mot en av kungens kaptener, men en man vid namn Ali Beague อาลี บีค, som var kungen av Golkondas guvernör över Masulipatnam, skapade problem för Samuel på olika sätt.

Han sympatiserade med sina religionsfränder i Tenasserim, som han också hade affärer ihop med. Det började med att Samuel kände sig lurad på en större summa pengar i en affär med honom. I september 1681 tvingade Ali Beague Samuel att lämna Masulipatnam, utan att Samuel fick levererat den utrustning till fartyget som utlovats.

Detta inkluderade bland annat ankartross. Samuels gamla ankartross brast då han ankrade upp utanför Martaban och fartyget började driva och gick på grund. Nyheten om denna katastrof nådde Masulipatnam i januari 1682 och enligt ryktena skulle Samuel ha drunknat. Men Samuel lyckades få fartyget flott och segla det till Mergui.

Ungefär samtidigt miste Samuel sin fru Mary. Men de hade hunnit få ytterligare en dotter, som döptes till Mary efter sin mor. Mary och Susan, den första dottern, skickades hem till England.

Denna artikel senast uppdaterad: 2016-11-24, 18.10
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.