Efter att bestämt sig för att skicka en ambassad till Frankrike återstod det bara att vänta på ett lämpligt franskt fartyg, som skulle kunna segla ambassaden till Frankrike. Det dröjde dock en tid innan ett franskt fartyg nådde fram till Ayutthaya, eftersom Frankrike vid den här tiden låg i krig med Nederländerna och farvattnen var farliga.

I december 1680 lämnade en siamesisk ambassad Ayutthaya ombord på ett fartyg vid namn Vodous โวดูส์. De seglade först till Banten på Java där de stannade kvar en längre tid innan de påbörjade resan mot Europa den 16 september 1681. En annan källa säger att ambassade lämnade Banten i augusti 1681 ombord på det 1 000 ton stora handelsfartyget Soleil d’Orient โซเลย์ดอริอองต์, som var den franska handelsflottans stolthet i handeln med Asien.

(Trämodell av fartyget Soleil_d’Orient)

Ledaren för ambassaden var Phra Phipattanaratchamaitri (Phra Phiphatthanaratchamaitri) พระพิพัฒนาราชไมตรี. Han har också den alternativa titeln Phraya Pipatkosa (Phraya Phiphatkosa) พระยาพิพัฒน์โกษา. Förutom ledaren Phraya Pipatkosa fanns det ytterligare två siamesiska ambassadörer, eller rådgivare, med titlarna Luang Wisansunthorn (Luang Wisansunthon) หลวงวิสารสุนทร och Khun Nakhonsriwichai (Khun Nakhonsiwichai) ขุนนครศรีวิชัย.

Ambassadörerna hade med sig ett eget följe av mandariner (khun nang), sekreterare och tjänare samt ett stort bagage som även inkluderade femtio stora lådor med ovanliga presenter till den franske kungen, samt två brev skrivna på guldfolie, eller tunna guldplattor, till Ludvig XIV och påven Innocentius XI (Somdet Phra Santa Papa Innosen) สมเด็จพระสันตะปาปาอินโนเซนต์ XI (16 maj 1611-12 augusti 1689).

Förutom detta hade ambassaden också med sig två unga elefanter, en hona och en hane, och en större mängd bananblad och sockerrör som foder till dessa. Det finns källor som talar om noshörningar, men detta verkar inte vara korrekt. Hovastrologerna i Ayutthaya hade förutspått alla möjliga olyckor för siameserna om de gick ombord på ett farang-fartyg och det skulle snart visa sig att de inte hade varit helt fel ute.

Med som tolk fanns en fransk präst, fader Gayme (Bat Luang Kem) บาทหลวงเกม, som var duktig på thai. Andra källor talar om två franska präster som tolkar. Efter att ha bunkrat färskvatten på Mauritius (Prathet Morichiat) ประเทศมอริเชียส gick ambassaden tragiskt nog under i slutet av 1681. Troligen någonstans mellan Madagaskar och Godahoppsudden och hördes aldrig av igen. En annan källa säger att förlisningen inträffade efter ett stopp vid Fort-Dauphin på Madagaskar.

Det skulle emellertid dröja länge innan Ayutthaya visste vad som hänt. Först i september 1683 nåddes man av ryktet om att ambassaden lidit skeppsbrott. Siamesiska och franska ämbetsmän misstänkte länge att nederländarna på något sätt var ansvariga för tragedin.