Constantine lyckades övertyga Chaophraya Kosathibodi (Lek) att muslimerna var den största omedelbara faran för Siam och att deras mål var att få kungen att konvertera till islam. Samtidigt var Constantines strategi att gå varsamt fram mot muslimerna för att inte provocera deras samlade styrka. Då Chaophraya Kosathibodi (Lek) bad Constantine föreslå hur problemet skulle lösas föreslog han att man skulle söka hjälp från en annan europeisk makt, nämligen från Frankrike. 

Kung Narai övertygades om det förnuftiga i denna politik och en bidragande anledningen var att Siam vid den här tiden var så svagt militärt. Siam hade ingen örlogsflotta värd namnet och armén, som visserligen var stor, hade bara kapacitet att bekämpa burmeserna och kambodjanerna. 

Constantine övertalade nu kung Narai att skicka en ambassad till Versailles แวร์ซาย, där kung Ludvig XIV befann sig på höjden av sin makt. Nu återstod det bara att vänta på ett lämpligt franskt fartyg, som skulle kunna segla ambassaden till Frankrike. Det dröjde dock en tid innan ett franskt fartyg nådde fram till Ayutthaya, eftersom Frankrike vid den här tiden låg i krig med Nederländerna och farvattnen var farliga.

I december 1680 lämnade en siamesisk ambassad Ayutthaya ombord på ett fartyg vid namn Vodous โวดูส์. De seglade först till Banten på Java där de stannade kvar hela sex månader. Därefter lämnade de Banten i augusti 1681 ombord på ett 1 000 ton stort handelsfartyg vid namn Soleil d’Orient โซเลย์ดอริอองต์, som var den franska handelsflottans stolthet.

Ledaren för ambassaden var Phra Phipattanaratchamaitri (Phra Phiphatthanaratchamaitri) พระพิพัฒนาราชไมตรี. Han har också den alternativa titeln Phraya Pipatkosa (Phraya Phiphatkosa) พระยาพิพัฒน์โกษา. Förutom ledaren Phraya Pipatkosa fanns det ytterligare två siamesiska ambassadörer, eller rådgivare, med titlarna Luang Wisansunthorn (Luang Wisansunthon) หลวงวิสารสุนทร och Khun Nakhonsriwichai (Khun Nakhonsiwichai) ขุนนครศรีวิชัย.

Ambassadörerna hade med sig ett eget följe mandariner (khun nang), sekreterare och tjänare och ett stort bagage som även inkluderade femtio stora lådor med ovanliga presenter till den franske kungen, samt två brev skrivna på guldfolie, eller tunna guldplattor, till Ludvig XIV och påven Innocentius XI (Somdet Phra Santa Papa Innosen) สมเด็จพระสันตะปาปาอินโนเซนต์ XI (16 maj 1611-12 augusti 1689).

Förutom detta hade ambassaden också med sig två unga elefanter, en hona och en hane, och en större mängd bananblad och sockerrör som foder till dessa. Det finns källor som talar om noshörningar, men detta verkar inte vara korrekt. Hovastrologerna i Ayutthaya hade förutspått alla möjliga olyckor för siameserna om de gick ombord på ett farang-fartyg och det skulle snart visa sig att de inte varit helt fel ute.

Med som tolk fanns en fransk präst, fader Gayme บาทหลวงเกม, som var duktig på thai. Andra källor talar om två franska präster som tolkar. Efter att ha bunkrat färskvatten på Mauritius (Prathet Morichiat) ประเทศมอริเชียส gick ambassaden tragiskt nog under. Troligen någonstans mellan Madagaskar och Godahoppsudden och hördes aldrig av igen. Det skulle emellertid dröja länge innan Ayutthaya visste vad som hänt. Först i september 1683 nåddes man av ryktet om att ambassaden lidit skeppsbrott. Siamesiska och franska ämbetsmän misstänkte länge att nederländarna på något sätt var ansvariga för tragedin.

Fransmännen skickade en liten handelsmission till Ayutthaya 1681 och som var framme i juli 1682. Denna mission leddes av den tidigare omtalade Francois Pallu och han mötte ett välvilligt inställt siamesiskt hov med Constantine i spetsen. Constantine fungerade som tolk där Pallu talade portugisiska till Constantine, vilket han föredrog framför franskan. Efter detta inledande möte vid hovet fick Constantine för första gången träffa kung Narai. Därefter skall kontakterna mellan kungen och Constantine ha blivit mycket täta.

Constantine identifierade sig snabbt med fransmännens och jesuiternas intressen och samma år konverterade han till katolicismen. Det skall kanske påpekas att Constantine inte längre hade George White vid sin sida. Han hade rest hem till England 1681 eller 1682.

I juli 1682 anlände de första franska missionärerna till Ayutthaya och de följdes med tiden av handelsmän och 1680 öppnade fransmännen en handelsstation i Ayutthaya. Det franska Ostindiska kompaniet grundades sedan 1664. Se även avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Fransmännen kommer till Ayutthaya (1662).”

Fransmännen hade planer om att försöka omvända kungen till kristendomen och kanske trodde Constantine också att detta var möjligt. Dessa planer kunde man naturligt nog inte gå ut med öppet. I stället hade Constantine långa filosofiska diskussioner med kung Narai och fick kungen att rationellt undersöka sin tro och uppmuntrade honom att debattera delar av den buddhistiska doktrinen med ledande munkar och lärda vid hovet.  

Constantine övertygade jesuiterna, och kanske också sig själv, att det fanns en reell möjlighet att förmå Narai att konvertera. Samtidigt förstod Constantine att de politiska konsekvenserna av en konvertering kunde få allvarliga följder. Narai kunde bli avsatt och andra främmande makter kanske skulle försöka blanda sig. Därför arbetade Constantine intensivt med att få till stånd ett närmare samarbete med Frankrike och kanske till och med en militär allians. 

Kung Narai hade valt Lopburi som en slags andra huvudstad. Skälen till detta har diskuterats i olika källor och även regeringen bosatte sig här under torrtiden. Narai tyckte om Lopburis omgivningar och här kunde han ägna sig åt att jaga tigrar och fånga elefanter, vilket var hans favoritsysselsättning. Argumentet att Ayutthaya låg alltför lättillgängligt och utsatt för en eventuell aggression från européerna har ifrågasatts.

I Lopburi lät Narai bygga ett nytt palats och ett fort. Förmodligen var det på Constantines inrådan som kungen lät bygga sitt sommarslott i Lopburi i tegel. Sådana hus var mycket ovanliga vid denna tid. Även de kungliga byggnaderna var vanligtvis byggda av trä. Även Constantine hade ett eget palats i tegel i Lopburi och tack vare detta kan ruinerna av båda palatsen beskådas än i dag. Enligt Hoskin byggdes Constantines palats 1685 på kung Narais order.

Det brittiska Ostindiska kompaniet hade nu börjat oroats av utvecklingen i Siam och i december 1682 skickade Londonkontoret en man vid namn William Strangh วิลเลียม สแตรงห์ till Ayutthaya för att förhandla med siameserna. Han blev hänvisad till Constantine Phaulkon. Du kan läsa mera utförligt om Strangh och dessa förhandlingar i avsnittet "Samuel White," artikeln "William Strangh och Thomas Yale kommer till Siam." Det som engelsmännen hade att erbjuda passade inte siameserna och Constantine fick kritik av sina tidigare engelska arbetsgivare som tyckte att han var otacksam och ovillig att hjälpa dem. 

(Narais palatsmur i Lopburi)

Det kan vara intressant att veta att biskop Francois Pallu sedan fortsatte till Kina och han landsteg i den nuvarande provinsen Fujian 1664. Han dog sedan 58 år gammal den 29 oktober samma år.