Ayutthaya - Constantine Phaulkon
Engelsmännen och fransmännen

Kung Narai hade länge oroats av att holländarna, med hjälp av muhammedanska handelsmän, kunde tänkas försöka ta makten i Siam. Detta hade ju redan hänt i Indonesien. Redan 1644 och senast 1664 hade holländarna, som tidigare omtalat, använt vapenhot mot Siam för att skaffa sig privilegier. 

Kungen hoppades därför att George White och Constantine Phaulkon skulle kunna övertala det brittiska Ostindiska Kompaniet att göra Ayutthaya till bas för brittiska operationer i Sydostasien, för att minska hotet från holländarna. 

Det var därför som kung Narai påbörjat en charmkampanj mot det brittiska Ostindiska Kompaniet, som han lyckats locka tillbaka. Han började ge engelsmännen extra god behandling, vilket innebar ett bättre läge för deras handelsstation, gratis virke till byggnaderna, tennkoncessioner och att Narai erbjöd sig att köpa engelskt ylletyg (i värmen!). 

Han gjorde också klart för engelsmännen att om de stärkte sin position skulle de få delta i den japanska handeln. Dessutom föreslog kungen att engelsmännen skulle skicka soldater och ingenjörer till Siam. 

Kompaniets representanter i Ayutthaya blev tagna på sängen och skrev hem om den plötsliga politiska kursändringen i Siam. Men i London tog man det emellertid lugnt, då man inte riktigt kunde se hur detta skulle kunna skapa högre handelsvinster och man hade inga ambitioner om att offra pengar på soldater och ingenjörer. 

Men man skickade i alla fall iväg en den ovan omtalade Richard Burnaby till Ayutthaya 1678 för att förhandla. Dessutom skickades också ylletyg för 5 000 £! 

Burnaby upptäckte att kompaniets faktori var oerhört vanskött och befann sig i ett kaotiskt tillstånd. Bokföringen var misskött, affärsuppgörelser hade skrivits ned på lösa ark och ylletygerna från England gick plötsligt inte att sälja. 

Personalen grälade inbördes och hade lånat pengar av kung Narai för sin privata handel, med kompaniets goda namn som säkerhet. Burnaby försökte ordna upp röran, men hamnade i gräl med en viss Lambton om några skulder, som skadat kompaniets rykte, och det hela slutade med att oredan bestod. 

George White försökte hjälpa Burnaby att reda ut problemen och de arbetade tillsammans från mars till oktober 1679. Men faktoriets problem förblev olösta och förhandlingarna ledde heller inte fram till det samarbete med engelsmännen som siameserna hade önskat. 

En källa säger att Narai 1678 hade erbjudit sig att lämna över Pattani till det brittiska Ostindiska kompaniet. Men erbjudandet inte bara avslogs utan kompaniet hjälpte till och med Songkhla då de revolterade mot Ayutthaya.

Kung Narai insåg till sist att hans önskemål om ingenjörer, soldater, fartyg eller kapital från engelsmännen troligen inte skulle infrias.

Constantine lyckades övertyga Chaophraya Kosathibodi (Lek) att muslimerna var den största omedelbara faran för Siam och att deras mål var att få kungen att konvertera till islam. Men Constantines strategi var att gå varsamt fram mot muslimerna för att inte provocera deras samlade styrka.

Chaophraya Kosathibodi (Lek) bad honom föreslå hur problemet skulle lösas. Constantine föreslog då att man skulle söka hjälp från en annan europeisk makt, nämligen från Frankrike. 

Kung Narai övertygades om det förnuftiga i denna politik och en bidragande anledningen var att Siam vid den här tiden var så svagt militärt. Siam hade ingen örlogsflotta värd namnet och armén, som visserligen var stor, hade bara kapacitet att bekämpa burmeserna och kambodjanerna. 

Constantine övertalade nu kung Narai att skicka en ambassad till Versailles แวร์ซาย, där kung Ludvig XIV befann sig på höjden av sin makt. Nu återstod det bara att vänta på ett lämpligt franskt fartyg, som skulle kunna segla ambassaden till Frankrike.

Men det skulle dröja en tid innan ett franskt fartyg nådde fram till Ayutthaya, eftersom Frankrike vid den här tiden låg i krig med Holland och farvattnen var farliga.

De franska missionärerna som tidigare hade kommit till Siam följdes av agenter för det franska Ostindiska kompaniet och 1680 öppnade de en handelsstation i Ayutthaya.

I december 1680 lämnade en siamesisk ambassad Ayutthaya ombord på ett fartyg vid namn Vodous โวดูส์. De seglade först till Banten på Java där de stannade en längre tid. Därefter fortsatte de mot Frankrike med ett passagerarfartyg vid namn Soleil d’Orient โซเลย์ดอริอองต์ 1682.

(En källa säger att ambassaden stannade sex månader i Banten.)

Ledaren för ambassaden var Phra Phipattanaratchamaitri (Phra Phiphatthanaratchamaitri) พระพิพัฒนาราชไมตรี. (Ett alternativt namn är Phya Pipatkosa (Phraya Phiphatkosa) พระยาพิพัฒน์โกษา).

Förutom honom fanns det två siamesiska rådgivare, Luang Wisansunthorn (Luang Wisansunthon) หลวงวิสารสุนทร och Khun Nakhonsriwichai (Khun Nakhonsiwichai) ขุนนครศรีวิชัย. Med som tolk fanns en fransk präst, fader Gayme บาทหลวงเกม, som var duktig på thai.

Ombord på fartyget fanns exotiska och ovanliga gåvor till den franske kungen. Bland gåvorna fanns det unga elefanter, noshörningar och ett brev skrivet på en tunn guldplatta.

Efter att ha lämnat Mauritius (Prathet Morichia) ประเทศมอริเชียส gick fartyget med ambassaden tragiskt nog under utanför Madagaskar. Men det skulle dröja länge innan man förstod vad som hänt i Ayutthaya. Först i september 1683 kom det rykten om att ambassaden lidit skeppsbrott utanför Madagaskar.

Men fransmännen besvarade artigt detta diplomatiska försök med en liten handelsmission till Ayutthaya i juli 1682. Denna mission leddes av den tidigare omtalade Francois Pallu som nu ännu en gång hade återvänt till Siam där han mötte ett välvilligt inställt siamesiskt hov med Constantine i spetsen.

Constantine fungerade som tolk där Pallu talade portugisiska till Constantine, vilket han föredrog framför franskan. Efter detta inledande möte vid hovet fick Constantine för första gången träffa kung Narai. Därefter skall kontakterna mellan kungen och Constantine ha blivit mycket täta. 

Constantine identifierade sig snabbt med fransmännens och jesuiternas intressen och samma år konverterade han till katolicismen.

Det skall kanske påpekas att Constantine inte längre hade George White vid sin sida. Han hade rest hem till England 1681 eller 1682.

Fransmännen hade planer om att försöka omvända kung Narai till kristendomen och kanske trodde Constantine också att detta var möjligt. Men detta kunde man naturligtvis inte gå ut med öppet. 

I stället hade Constantine långa filosofiska diskussioner med kung Narai och fick kungen att rationellt undersöka sin tro och uppmuntrade honom att debattera delar av den buddhistiska doktrinen med ledande munkar och lärda vid hovet. 

Constantine övertygade jesuiterna, och kanske också sig själv, att det fanns en reell möjlighet att förmå Narai att konvertera. Samtidigt förstod Constantine att de politiska konsekvenserna av en konvertering kunde få allvarliga följder. 

Narai kunde bli avsatt och andra främmande makter kanske skulle försöka blanda sig. Därför arbetade Constantine intensivt med att få till stånd ett närmare samarbete med Frankrike och kanske till och med en militär allians. 

Kung Narai hade valt Lopburi som en slags andra huvudstad. Skälen till detta har diskuterats i olika källor och även regeringen bosatte sig här under torrtiden. Narai tyckte om Lopburis omgivningar och här kunde han ägna sig åt att jaga tigrar och fånga elefanter, vilket var hans favoritsysselsättning.

Argumentet att Ayutthaya låg alltför lättillgängligt och utsatt för en eventuell aggression från européerna har ifrågasatt.

I Lopburi lät Narai bygga ett nytt palats och ett fort. Förmodligen var det på Constantines inrådan som kungen lät bygga sitt sommarslott i Lopburi i tegel. Sådana hus var mycket ovanliga vid denna tid. Även de kungliga byggnaderna var vanligtvis byggda av trä.

Men även Constantine hade ett eget palats i tegel i Lopburi och tack vare detta kan ruinerna av båda palatsen beskådas än idag. Enligt Hoskin byggdes Constantines palats 1685 på kung Narais order.

Det brittiska Ostindiska kompaniet hade nu börjat oroats av utvecklingen i Siam och 1683 skickade Londonkontoret en man vid namn William Strangh วิลเลียม สแตรงห์ till Ayutthaya för att förhandla med siameserna. Han blev hänvisad till Constantine Phaulkon. 

Det som engelsmännen hade att erbjuda passade inte siameserna och Constantine fick kritik av sina tidigare engelska arbetsgivare som tyckte att han var otacksam och ovillig att hjälpa dem. 

(Du kan läsa mera utförligt om Strangh och dessa förhandlingar i "Samuel White," artikeln ”Strangh och Yale kommer till Siam.”)


(Narais palatsmur i Lopburi)

Denna artikel senast uppdaterad: 2016-12-01, 13.37
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.